I år är det 60 år sedan Ted Gärdestad föddes. Han slog igenom 1972 med singeln ”Jag vill ha en egen måne” och LP’n ”Undringar”. Året efter släppte han albumet ”Ted”. På den skivan finns ”Sol, vind och vatten”, den kanske optimala svenska sommarlåten. Men framför allt innehåller ”Ted” mästerverket ”Come give me love”. Det var första gången som jag på allvar berördes av texten i en svensk poplåt. Med vackra bilder försöker Ted fånga kärlekens väsen på knappt tre och en halv minut. Han var 17 år och jag var 15. Även om texterna kunde vara lite naiva, så var det enkelt att som tonåring identifiera sig med Teds värld. Det var först 1975 när Ulf Lundell debuterade med albumet ”Vargmåne” som jag fick ett nytt svenskt soundtrack till mitt liv.
Jag förstod antagligen inte textens poetiska logik fullt ut, vilket bara gjorde ”Come give me love” ännu intressantare: ”När mina fingrar inte känner mer/när mina ögon inte längre ser/när havet vänder ska jag ännu be/Come give me love.” Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstads perfekta körsång lyfter låten till en kärlekshymn. På albumet medverkar dåtidens svenska musikelit med Benny Andersson, Björn Ulvaues och Ted själv som producenter. Det var Teds bror Kenneth som alltid skrev texterna och Ted som gjorde musiken. En av medlemmarna i den engelska rockgruppen Oasis, har sagt att ”Ted was the king of melodies.” ”Come give me love” har en bedårande melodi.
När musiktidskriften Sonic gav ut ett temanummer 2013 över de 100 bästa svenska albumen fick ”Ted” plats 45. (Samma skiva som en gång i tiden hade sågats fullständigt i en recension i Aftonbladet.) I Sonics kommentar är det ”Come give me love” som får störst utrymme. Det är en sång som många har en speciell relation till. ”En låt jag alltid har älskat” skriver Kenneth Gärdestad i cd-häftet till en samlingsskiva med Teds låtar. Det är en av Kajsa Grytts absoluta favoriter som hon 1991 tolkade på en singel i en tidstypisk produktion. I början av året dök ”Come give me love” upp på Timo Räisänens hyllningsskiva ”Timo sjunger Ted”. Men den allra finaste versionen är det norrländska bandet Deportees inspelning, med en engelsk text, på albumet ”Damaged Gods” (2006). Sångaren Peder Stenbergs soulröst skapar en lågmäld intensitet som betonar låtens innerlighet. Deportees tolkning är den enda som kan nudda vid originalet.
En varm kväll i början av september 1990 hamnade Ted och jag på samma födelsedagsfest i Stockholm. Ted var helt vitklädd, rökte oavbrutet och till synes innesluten i sig själv. Han var inbjuden som gäst och Fläskkvartetten svarade för musiken. Ted hade då varit borta från rampljuset i nästan tio år. Tre år senare såg jag en konsert med Ted på en liten teaterscen vid Odenplan. Janne Schaffer på gitarr var bandets ledare. Publiken kunde exakt varje textrad och en fåordig Ted strålade av lycka från scenen. Kärleken var ömsesidig. Det är så jag vill minnas killen som skrev ”Come give me love”.