Christoph Waltz enda behållningen

För 17 år sedan debuterade Quentin Tarantino med en film om ett förbrytarband. Rollfigurerna i "De hänsynslösa" hade inga namn, ändå glömmer vi aldrig vad de hette: Mr Black, Mr Pink, Mr Orange och de andra färgerna marscherade rätt in i filmhistorien och fastän de begick vidriga våldsdåd var man djupt engagerad i deras öden från filmruta ett.Medlemmarna i Tarantinos nya liga, kommandosoldaterna "Inglourious basterds", är däremot lika engagerande som förra årets reporänta. Inte ens Tarantino själv orkar bry sig. Hans basterds kommer och går lite hipp som happ genom filmen. Ett tag - ett långt tag - handlar det inte alls om dem utan om en biograf i Paris där man diskuterar Leni Riefenstahl.Och vad heter medlemmarna? Ingen aning, ändå var det bara tre månader sedan jag såg filmen.Men Brad Pitt var där, med ett underbett som hade kunnat sluka Marlon Brandos "Gudfadern"-underbett. En annan kallades visst "Björnjuden", ett ovanligt lökigt namn, speciellt som han inte alls ser ut som en björn utan är ganska normalstor. Men skådespelaren, Eli Roth, är Tarantinos kompis. På den nivån är det.Det är bara i början som "Inglourious basterds" visar att Quentin Tarantino inte är död utan bara mycket trött. I en lång inledningsscen korsar han spaghettivästern med andravärldskrigsdrama på ett sätt som bara han hade klarat av. Det är elegant, skrämmande och det introducerar perfekt skådespelaren Christoph Waltz, Tarantinos fynd och den enda behållningen med "Inglourious basterds".Den scenen har också en dialog som hade gjort Tarantino stolt redan när han var bra - om den varit tio minuter kortare. Oförmågan att klippa är nämligen Quentin Tarantino den äldres stora svaghet. Men man får väl vara tacksam att "Inglourious basterds" bara är en film och inte två, som alla hans senaste.Han hade det. Men han har tappat det.