Det är fullsatt på den klassiska biografen och stämningen är behagligt förväntansfull. Här finns kulturpersoner som Ylva Hällen från Bolibompa, Andres Lokko och 70-talets stora flickfotograf Siwer Ohlsson. Ika Johannesson och Jane Magnusson, filmens regissörer, hälsar oss välkomna. Deras film är smart och kärleksfull, sätter fokus på livsval, styrka, upprättelse och vad som är godkänd kultur eller inte.
Christinas karriär är fascinerande och oförutsägbar. På 70-talet var hon en internationellt uppmärksammad utvikningsflicka och filmstjärna, för att senare utbilda sig till journalist och driva tidningen Flygrevyn. Utviken var starten på en medveten klassresa. Hennes drygt 20 filmer karaktäriseras som exploitationfilmer – ”lågbudgetfilmer med omotiverade nakenscener som inte klassas som porr” som hon själv säger i filmen. Christina blev en symbol för den svenska synden, trots att filmerna snarare skildrar frustration och vemod än sexuell frigörelse. Hon var en given måltavla för kvinnorörelsen och förespråkare för god kultur. Ingmar Bergman varnade sin dotter Anna angående hennes filmkarriär med orden ”om du inte aktar dig så kommer du att sluta på samma sätt som den där Christina Lindberg!”
Som 20-åring erbjöds hon huvudrollen i ”Thriller – en grym film”. Regissören Bo A Vibenius ville visa ”hur våld förändrar och förstör människor”. Men han ville också få tillbaka pengarna efter en kommersiellt misslyckad barnfilm. Heinz Hopf var hennes motspelare och Ralph Lundsten gjorde filmmusiken. Men kombinationen av extremt våld och sex var svårsmält, filmen totalförbjöds innan den till sist fick svensk premiär 1974. Den plågsamt utdragna slutscenen, där Christinas rollfigur avrättar sin hallick, utspelas för övrigt på Ölands Alvar.
Trots att filmerna numera är kultförklarade och Christina är hedersgäst på filmkonvent världen över, har hon bemötts kyligt av den svenska kultureliten. Det var först när Quentin Tarantino började hylla henne som attityden förändrades. Christinas stumma karaktär med svart slängkappa, ögonlapp och dubbelpipigt gevär har skapat en arketyp för en kvinnlig hämnerska. ”Thriller” med status som tidernas ”rape- & revengefilm” och ett budskap som få kunde urskilja på 70-talet inspirerade Tarantino att göra filmerna ”Kill Bill”. Tidens gång och Tarantinos filmsmak har förvandlat rollfiguren från offer till en stark kvinna som slår tillbaka. Parallellt har också hennes eget liv omvärderats, hon har gått från herrtidningarnas värld till att bli en feministisk förebild på bästa sändningstid.
På efterfesten sitter jag vid samma bord som Christina, vi är bekanta sedan många år. Det är omöjligt att se den ”kvinnliga dödsmaskinen” bakom hennes eleganta och ödmjuka framtoning. När vi pratar om filmen säger hon med ett leende att ”kultstämpeln gör att jag undgår mycket kritik. Men det bästa med att vara kult är att åldern inte spelar någon roll. Det är befriande!” Innan vi bryter upp avslöjar hon att Björn Ranelid ska skriva en bok om hennes liv.