Charmig Indiana Jones

I sin fjärde film, den första sedan 1989, utsätts Indiana Jones för kulregn, biljakter, mumier, fistfajter, tankeläsning och en rysk kommunistskurk vars värja (!) är nästan lika skarp som hennes pagefrisyr. När han till råga på allt sprängs av en vätebomb har det nästan gått för långt. Men av filmen har det bara gått tjugo minuter. Det blir värre. Det blir bättre. Året är 1957. Indiana Jones har fyllt 60, men han klarar fortfarande stunts som skulle ha gett Spider-Man träningsvärk. Det enda som besegrar honom är USA:s rådande kommunistskräck, som gör att han, efter vätebombsincidenten, får sparken från sitt universitet. In på motorcykel, som en Marlon Brando-kopia, kommer Mutt, en ung värsting som precis som Brando har ett erbjudande Indy inte kan säga nej till. Det ska jagas kristalldödskallar. Det ska flygas till exotiska miljöer. Fram med hatten, jackan och piskan igen. Spela det ikoniska musiktemat. Indy är, definitivt, tillbaka. Storyn i "Kristalldödskallens rike" är kanske inte bättre än i "National treasure"-serien, men Indiana Jones har Steven Spielberg vid sin sida. Det borgar för charm, klass, tidskänsla och framför allt specialeffekter som går utanpå allt. Varenda actionscen skulle kunna vara slutuppgörelse i vilken annan film som helst. Utom, tråkigt nog, filmens slutuppgörelse. Allt är överdrivet överväldigande; är det biljakt räcker det inte med två bilar, det måste till kulsprutor, djungellianer, en lömsk rysk kommunistmaskin som skövlar regnskogen, fäktning på framrusande jeepar, de 120 apornas armé och en miljard mördarmyror som är äckligare än det mesta vi någonsin sett i matinéväg. Men tråkigt nog är Indys främsta vapen fortfarande varken charm, styrka eller den där piskan utan det faktum att hans fiender missar hela tiden. Trots allt vad hajpen försökt få er att tro är "Kristalldödskallens rike" inte höjdpunkten på tvåtusen år av västlig civilisation. Inte med det svaga slutet, som får dig att undra om du hamnat på "Indiana Jones och närkontakt av tredje graden". Däremot är den ett svårförglömligt nöjesfältsbesök, en pisksnärt, en leende glimt i ögat, en värdig hyllning till en klassisk filmhjälte.