Camera Obscura i Västervik för 165 år sedan

Fransmannen Daguerre presenterade sin nya avbildningsteknik i Paris i augusti 1839, efter flera års experimenterande. Uppmärksamheten blev mycket stor, och nyheten spreds snabbt ut i Europa. Redan ett år senare fanns en camera obscura i Stockholm och de första fotografierna togs, av två anställda vid Kungliga Teatern i Stockholm.
Men den första yrkesfotografen blev löjtnanten Lars Benzelstjerna kan vi läsa i boken De första fotograferna.
Den 14 maj 1842 kunde Västerviksborna läsa i Westerwiks Veckoblad (VT:s dåvarande namn) om löjtnant Benzelstjernas besök i staden. Han förevisade den nya tekniken och hade bjudit in Trivial-skolans alla elever till en demonstration. På annandag pingst visades de så kallade daguerrotypierna också för allmänheten inne på rådhuset. Entrén var 16 skilling banco.
Det han visade var fotografier av vyer i flera svenska städer, både huvudstaden och Västervik. De beskrevs som experiment och "Daguerrotyp-Vyer eller Teckningar tagna genom Solskenet på Silfverplåtar". Det måste ha varit en märklig känsla att se stadsvyerna så naturtroget avbildade.
Ännu var inte porträttfotograferingen igång, exponeringstiderna var fortfarande långa.
Jag gillar Björn Axel Johansson bok, främst av två skäl, utöver att han har gripit sig an ett intressant ämne.
Det ena är att han hela tiden sätter in det lilla i ett större sammanhang. Han berättar om i vilket samhälle som den här tekniska uppfinningen utvecklades, vilket hinder som uppstod på vägen och vad som underlättade, vilka grogrunder som fanns för dess spridning.
Det andra är hans mycket inlevelsefulla berättarstil som gör det här till en lättläst och fängslande bok. Berättelsen har till sin stil nästan romanens form, men inte alls till sitt innehåll. Tidskänslan är stark, uppenbarligen tack vare författarens stora kunskap om den här tiden, och bärs upp av en medveten dramaturgi.
Björn Axel Johansson är informationschef vid Statens historiska museum i Stockholm, och tidigare verksam som journalist i Kalmar.