Mina semesterdrömmar rann ut i sanden lika fort som solen växlade till moln. Att anlända till Niedernhausen var som att titta i en skrattspegel, som en förvrängd bild av min föreställda verklighet, som om någon spelade mig ett elakt spratt. De sönderblonderade hotellreceptionisterna var mer intresserade av sina förlängda naglar än sina nästan enda gäster. Korridorerna ekade lika ihåligt som på ett nedlagt äldreboende och jag föreställde mig att de fenomenala kockarna kände sig lika felplacerade som jag, lagandes avancerade middagar åt en praktiskt taget folktom matsal. Bubbelpoolen var permanent trasig och datorerna med internetuppkoppling verkade inte ha några närliggande planer på att börja fungera igen. Fråga mig inte hur jag hamnade där. Men plötsligt satt jag i en tysk by, långt från civilisationen och ödsligheten var fullkomlig och mycket påträngande. Promenadslingor saknades eftersom hotellet olyckligt nog var placerat vid sidan av en motorväg. Och promenera ville man för övrigt inte ändå. Inte för risken att bli överkörd, nej snarare för att byn var ännu mer deprimerande än hotellet och på något märkligt vis också mer övergiven, som en spökstad i ingenmansland där de sista människorna flytt den totala tristessen. En otäck känsla av att befinna sig på fel plats smyger sig på, men inte den sortens lätt panikartade skräck som kan infinna sig om man tagit fel buss i Los Angeles och hamnat på mörka bakgator i ligistområden en sen fredagskväll. Eller den lätt stegrande oro som kan bubbla upp en lördagsnatt på Manhattan när tunnelbanan inte åker åt rätt håll. Nej, en mycket värre känsla. En känsla av att vara på en plats som det aldrig var meningen att jag skulle se, en ort så charmlös att den bara känns fel. Lika fel som det kan kännas rätt när man är på ett ställe som får livsandarna att jubla av oförställd glädje.För att behålla någon form av psykisk stabilitet vände jag mig till min plötsligt alltför tunna bokhög och läste sådant som jag borde läsa men inte hunnit (Mig äger ingen av Åsa Linderborg - fantastisk), en av sommarens deckare (Den mörka ängeln av Mari Jungstedt - okej), en gammal rockbiografi (Mötley Crüe - The dirt, med Neil Strauss, förskräckande men intressant) och något engelskt (Djävulen bär Prada- författaren Lauren Weisbergers Chasing Harry Winston - lättsmält chicklitt). Men vad gör man när böckerna tagit slut? Lämnade Niedernhausen för välbehövlig livspuls i Frankfurt, men upptäckte att storstaden var tråkigare än sin jättelika flygplats och att man av någon, mycket märklig anledning, inte kan betala med kort någonstans i ett av världens finanscentrum. Inte ens i den internationella bokhandeln.Tillbaka i Sverige hittade jag en ny ödslighet i skärgården. Men en annan sorts ödslighet. En ö utan en båt i sikte, en snäll sol, en skön klippa och ingen sipprande ångest. Anstränger man sig kan man nästan låtsas att det spegelblanka havet är lika friskt som det ser ut och inte reflektera över de deprimerande katastrofrapporterna från livet under ytan. Eller de giftiga algerna. Och blir ödsligheten för mycket kan man bara tänka på den totala lyckan över att inte befinna sig i en by i västra Tyskland.
