Busig samtidspoesi

Det finns ett slags naturlig pratighet hos vissa av samtidens poeter. Med en dikt befriad från spektakulära metaforer resonerar de vardagligt om det mesta i närmiljön. Lina Ekdal och Daniel Boyacioglu kan ge exempel.
Till bilden hör också att flera unga poeter numera är tusenkonstnärer: musiker, bloggare, tidsskriftsredaktörer. Mycket av detta stämmer in på Tomas Ekström som i höst kommer ut med sin tredje diktsamling Elektrisk matlagning.

Det är en underhållande och respektlös samling dikter som på ett oroande sätt leker med det avsomnade folkhemmets artefakter. Med jämna mellanrum dyker bilder ur hemkunskapsböcker upp som bland annat upplyser oss om hur elektriska spisar kan se ut och hur dessa används för att nå ett bra matlagningsresultat.
Huruvida leendena som spirar under läsningen blommar ut i ett hjärtligt skratt eller förvrids till en grimas kan kvitta. Ekströms dikter fängslar och känns allt annat än poänglösa. Ibland tycker jag också att han stämmer möte med en viss Slas.

Absurda dialoger utspelas, som i dikten "Vad fan säger du" som slutar i ett dråpligt nonsens som också behövs vid sidan om all högtidlig retorik i det offentliga samtalet:
"Fan vad du är lik Joe Strummer"
säger mannen i sin port
"Vad fan säger du", säger jag"
Tomas Ekströms dikter är barn av sin tid med rötterna i diverse kulturella jordlager som för inte så länge sedan beströdde våra litterära marker. På så sätt känns dikterna både aktuella och välbekant trygga.