Busig och begåvad poesi

Ingen ska säga att poesi är tråkigt efter att ha tagit del av Peter Mickwicks nya samling Där bara diset återstår av paradiset. I tidigare böcker har måhända denne ytterst kreative finlandssvenska författare varit krävande, till och med svårtillgänglig. Nu gör han ett undantag. Tankarna går mot en viss Gunnar Ekelöf som i Strountesdikterna släppte loss och fick läsaren på gott humör i allsköns tokigheter. Det är inte heller osökt att i Mickwicks ytterst medvetet anlagda men för den skull inte mindre tokroliga dikter orientera mot en Lennart Hellsing på högvarv. Strängt taget är detta dikter som går att jämföra med så kallade Readymades inom konstens värld. Färdigproducerade saker alltså som antingen återanvänds men eleverade, eller också justerade genom en liten krumelur någonstans. Litet beroende på förtrogenheten med poetens referenser går det att identifiera texter lite var stans och hur samma verser på ett lekfullt sätt brutits sönder. Inget tycks vara heligt för Mickwitz i detta hänseende men det är svårt att tänka sig att någon ska bli upprörd. Dadaismen är tämligen harmlös också när han ger sig på vår kanske vackraste julvisa, nämligen Topelius och Sibelius Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt som hos Mickwitz förvanskas till GIV MIG EJ GULD EJ SVANS EJ PRAKT.När vi är inne och tassar på fromma domäner är det intressant att se hur också skämtet kan sätta sig i halsen, och detta på ett ytterst sofistikerat sätt när poeten berättar något om Gud och hur somliga förväxlat honom med resultatet av vad som framkommit i någon diskussionsklubb. Mickwitz skriver:otur för den som tror:att gud är så jättestor!- och vad som är ännu värreär att han också är en herreInget är heligt i ordleken men som sig bör med leken ska den vara både rolig och allvarlig.Så går inte ens Edith Södergran fri från poetens verbala klåfingrighet när han travesterar den helgonförklarades närmast sakrosankta vers "mitt liv var en het villa" och skriver "mitt liv var en het lägenhet".Samlingen är omfattande och inte blir den mindre omfattande av alla de gåtor poeten likt pusselbitar skjutit in härs och tvärs över sidorna.I en avslutande ordlista förklaras ordet "gargoyl" som "Mindre figurer som pryder exteriörerna.Ansikten med skrikande och tjutande gap, halvt komiska och halvt groteska djur."Något liknande skulle kunna sägas om dikterna i denna märkligt uppfriskande bok.