Budskapet starkare än storyn

I en av "Infödd soldats" nyckelscener står franska arméns afrikanska soldater i matkön. Det finns en hink med tomater, men de får inga. De är bara för de vita soldaterna. Männen har gett sitt blod till Frankrike men får inte ens en tomat tillbaka.
Strax därpå, en röst i högtalarna: "Vi far hem till vårt älskade moderland". Hem? De här soldaterna har aldrig satt sin fot på fransk jord. Nu ska de befria moderlandet, och mamma Frankrike vill gärna bli befriad men sedan får ni lämna hennes hus och åka tillbaka till er, tack så hemskt mycket.
"Infödd soldat" har blivit en av årets mest omtalade i Frankrike och satt en skarp strålkastare på det (grymsnåla) sätt som landet behandlat sina färgade krigsveteraner.
Soldater från Marocko, Algeriet och andra afrikanska kolonier var med på Sicilien, när en fransk styrka besegrade tyskt motstånd för första gången sedan invasionen 1940. De slog sig norrut i det ockuperade "moderlandet", de slogs i Ardennerna och dog vid Toulon, men de belönades med glåpord, utebliven befordran, fronttjänstgöring, indragna krigspensioner och, vilket åskådliggörs tydligt i filmen, genom att tvingas se balett.

Nu får de "infödda soldaterna" en sen och knapphändig revansch i en ganska traditionellt gestaltad krigsfilm vars budskap är starkare än storyn. Krigsscenerna har vi sett förut; helt ny är däremot bilden av färgade soldater som inte får permission medan deras vita kamrater glatt bussas hem till Lyon och Marseille.
"Det finns inga båtar" säger befälet. "Det fanns när ni skickade hit oss", svarar soldaten.