Bryter med stereotypen

Det tog många år för Jasim Mohamed att ta steget från kreatör av kultur till att själv bidra med texter. Men när så sker, är det en diktsamling som sticker ut. Övningar in i ett annat språk, som boken heter, är uppsluppen och full av läsglädje. Trams handlar det förstås inte om, hur skulle det kunna göra det, när författarens bakgrund är präglad av våndor och inte alltid lätthanterade omställningar i det nya landet Sverige. Men vedermödorna möts med gott humör. Befriande. I alla fall som omväxling till litteratur där läsaren indirekt pådyvlas skulden för det onda som utspelas runt flyktingen. En insiderrapport från Rinkeby illustrerar rätt väl galghumorn:
Do kommun?
Jag säga en sak. Jag har adress Göra Persson.
Du vet. De från Romunia, Eslan,
Sover i trappa i källare.
Ja. Jag bor i Rinkebysvängen
Jag pratade polisen
De ger mig adressen till Göra Persson.
Här. Titta!
Ingen gör någonting.
De sover, bor hela tiden
De kommer med bilar. Jobba svart.
Ja, jag pratade med hon västerpartiet.
Nej, inte Scherman.
Nej, nej, inte Monica Sarlin.
Polisen inte gör någonting, inte regeringen
Jag måste skriva Göra Persson&

Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Men det ska sägas, åtskilligt annat i Jasim Mohameds dikter måste bearbetas genom annat än det befriande skrattet. Dikterna är många och digra, varför det på några rader är svårt att fånga en bild av innehållet. Jan Henrik Swahn ger intressanta inblickar i poetens liv i efterordet. Vi läser om Mohameds uppbrott från Irak för tjugofem år sedan. Om tillvaron i det nya språkets land, Sverige, som kulturarbetare. I poetens liv handlar det om ständiga uppbrott, skriver Swahn, nya språk, länder, öden, möten, allt sorterat i minnet och i hjärtat. Dikten är ett sätt att skapa ordning, eller snarare sång. Och det är inte exilen som lyfts fram här, det är det fundamentala: Hur gör jag för att kunna andas? Hur känner jag lusten att leva, och hur lever jag med sorgen?
Säkert är det inslag som dessa som skapar äkthet. Under ytan av flabb, som är så vanligt i vår tid, där inget tas på allvar, mitt i allvaret, eller det motsatta, att drunkna i någon slags offertanke, uppstår ett möte med en levande människa.