Conn Iggulden fortsätter nu sin romansvit (översatt av Lennart Olofsson) om en av historiens största erövrare och kanske den råaste av dem alla - den mongoliske krigaren Djingis khan.Serien, som har titeln Erövraren, inleddes med Stäppens krigare för några år sedan. Tanken är att det ska bli fem romaner om Djingis och Kublai khan.I inledningsromanen fick vi följa hur den unge Temudjin, Djingis khan, växte upp med sin familj på stäppen och hur han tog de första stapplande stegen mot makten och härligheten.När vi nu återvänder till historien har han enat mongolstammarna och vänt blicken mot de mäktiga grannarna i öster - dagens Kina. Rikena Xiaia och framförallt Jin besegrades och förödmjukades i början på 1200-talet. Jin hade under historien skapat mycket hat och avund bland mongolerna. Det fick de betala priset för när Djingis khans armé lade deras städer i aska och fyllde dem med blod. De är dessa händelser som står i centrum för den här berättelsen.I östern fick stäppens barbarer möta en civilisation och en kultur som var dem ofantligt överlägsen. Förundrade och förvånade upptäckte de städernas bekvämligheter som var fjärran från livet i deras spartanska jurtor. Men de hindrade naturligtvis inte Djingis khan och hans horder att bränna och döda så många de orkade.Under Djingis khans alla krig fick mellan fem och sex miljoner människor sätta livet till. Och då ska man komma ihåg att på den tiden fanns inte dagens massförstörelsevapen. Det var ett hårt, brutalt och blodigt hantverk för män med rymliga samveten och starka armar och ben.Djingis khan var ett krigarsnille utöver det vanliga. Han organiserade och valde sina generaler och strateger med stor noggrannhet. Han är historiens störste imperiebyggare. Hans mongolvälde var större än både romarnas och Alexander den stores.Så långt är historiker och experter ganska eniga. Men det finns stora brister i kunskapen om hans liv. Experterna är inte ens överens om när han var född: 1155, 1162 eller 1167 är några av årtalen att välja mellan. Troligast lär vara 1162.Sådana brister på klara fakta öppnar vägen för tolkningar och ger en romanförfattare stor frihet att ta ut svängarna utan att vara rädd för att historiker av facket ska låta pekpinnarna vina med allt för hård kraft. Detta faktum utnyttjar Iggulden elegant för att skapa färg och must åt berättelsen. Vad som är sanning, rätt och fel, vet ju inte ens de lärde i Berlin och Jena.
