Det här skulle kunna vara fullt möjligt. Fast samtidigt är det alldeles för absurt. Vilka människor lägger Så mycket tid på att noja över om de råkar ha fel kontorsstol på sitt rum? Men sådana kanske finns, vad vet jag? I kristider kan människor drabbas av de mest märkliga symptom.Scenen är en reklambyrå på sextionde våningen. Karaktärerna är de anställda, kreatörerna, och deras chef, samt säkerhetspersonalen i huset. Omständigheterna är en ekonomisk kris som gör att tiderna för reklambranschen förstås blir ansträngda, det enda uppdrag byrån har för tillfället är en välgörenhetskampanj med bröstcancer som ämne.Det är en mörk tid som skildras och det känns träffande i denna finanskrisens tidevarv. Joshua Ferris bjuder på få gapskratt, men det är absurd humor även om det hela tiden finns en krypande obehagskänsla mellan raderna. Undergången närmar sig obevekligt och en efter en av de anställda på reklambyrån får "gå på spanska", det vill säga deras egen omskrivning för att bli uppsagd. Förutom de vanliga ekonomiska svårigheterna tränger sig också de personliga tragedierna på.Trots det finns en värme, nyfikenhet och humor bland arbetskamraterna. Även om nyfikenheten ibland kan gå till överdrift och leda till att de genom tjat och intriger tvingar varandra till att berätta sina innersta hemligheter. Men de samlas ändå för att prata, berätta historier och skvallra, både som en försvarsmekanism och ett sätt att värna om varandra.Vi får oss till livs The Office eller kanske Seinfeldt i bokformat, med ett stänk av Douglas Coupland. Bra, men samtidigt lite läskigt.
