Efter David Bowies oväntade bortgång har jag bara lyssnat på en enda skiva. Det är hans mörka mästerverk ”Low” som jag har spelat om och om igen. Inget annat album har fångat min sorg och hans kreativa briljans lika tydligt.
Genom en hängiven kompis blev jag 1973 introducerad i Bowies värld. Jag kommer ihåg hur vi trevande översatte låttexterna på LP-konvolutet till ”Ziggy Stardust” med hjälp av lexikon. Vi diskuterade omslagen och hans olika stilbyten. Varje ny skiva var ett äventyr – både för Bowie och för mig. Hans motto att ”Så fort man känner sig trygg är man död” var ledstjärnan. Det var en ständig rörelse som öppnade nya dörrar i alla riktningar. Titelspåret på ”Aladdin sane” hade varit oväntat krävande för att vara listmusik, medan den vita soulen på albumet ”Young Americans” kändes onödigt polerad. Men Bowies extraordinära röst var alltid en väg in i hans musik, även om han själv förblev förföriskt oåtkomlig.
När Bowie 1976 gjorde sitt första besök i Sverige såg jag honom i Göteborg. Det var en stor upplevelse för en 18-åring som varit hänvisad till musikutbudet hemma i Vimmerby. Konserten inleddes med att Kraftwerks ”Autobahn” dånade ut genom högtalarna och därefter visades Bunuel & Dalis surrealistiska kortfilm ”Den andalusiska hunden”. När filmen var slut drogs publiken långsamt in i det långa introt till låten ”Station to station”. Instrument för instrument fyllde suggestivt Scandinavium, innan Bowie själv till sist kom ut på scenen. Jag har sparat biljetten som ett bevis på att jag verkligen var där.
Strax innan punken exploderade släpptes albumet ”Low” i januari 1977. Skivan är det första kapitlet i hans Berlin-trilogi. Året innan hade Bowie flyttat in i en lägenhet på Haupstrasse 155, efter den destruktiva tiden i Los Angeles. Han drev på sig själv att lämna det gamla livet och skapa en ny musikalisk vision. Första halvan av skivan innehåller korta låtar som tonas in och ut. Texterna är fragmentariska och instrumenten förvrängda. Ljudbilden nyskapande, framförallt är det slamriga trumljudet stilbildande. Singelhiten ”Sound and vision” är ett bra exempel. Andra halvan består av tunga stycken inspirerade av tysk elektronisk krautrock och Brian Enos ambientmusik. Här finns inga trummor och rösten används som ett instrument. Skivan mixades och spelades delvis in i en studio alldeles intill Berlinmuren. Atmosfären är ödslig, distanserad och vacker. Bowies period i Berlin är speciell och bara några dagar innan han gick bort hade jag börjat läsa boken ”Bowie in Berlin” av Thomas Jerome Seabrook.
Med ”Low” utmanade Bowie musikvärlden och sin egen karriär. Publik och kritiker delades i två läger. Arne Norlin i Aftonbladet avslutade till exempel sin ängsliga recension med orden ”Möjligen sitter Bowie i sin lyxvilla i Schweiz och skrattar åt oss allihop, kritiker och lyssnare”, medan Mia Gerdin konstaterade i DN att ”Plattan är enorm”. Jag var själv villrådig till en början. Förbryllad och fascinerad. Men jag insåg snart att Bowie än en gång hade flyttat fram positionerna och att jag var tvungen att lämna min trygghetszon. Det var han som bestämde hur många steg jag skulle gå. Idag tänker jag på David Bowie och ”Low” med djup tacksamhet.