Bortskämda snorvalpar som gnäller om trivialiteter

När jag recenserade Lina Forss debutbok Vildängel så skrev jag ganska mycket om böcker som bygger på verkliga personer och händelser men som kläs i en litterär skepnad. Och även om Hallonbäcken är så mycket bättre (även om någon hallonbäck inte förekommer i själva boken) så kan jag dessvärre inte låta bli att tänka på detta när jag läser den här boken.
Det känns så konstlat. I stället för att skriva en självbiografi om sitt överklassliv så väljer Lina Forss att maskera det i något annat. Hur bra driv historien än har och hur bra språk Forss än använder så sitter jag och tänker "Varför skriver du inte en självbiografi istället?"
Böcker som bygger på verkligheten i olika grader borde skrivas som självbiografier, med korrekta namn och platser, inte försöka göras till något annat.

Handlingen i Hallonbäcken är intressant, den skildrar överklassflickan Timotej af Lilja och hennes problem i 1990-talets Stockholm, med hennes mammas död, hennes jobbsökande och kärleksproblem.
Problemet är att hur mycket vi än får reda på om Timotejs nästanotrohet, jobbesvikelser och bekräftelsebehov från sin magnat till far, så tycker man aldrig riktigt synd om henne. Hon är arbetslös i vad det verkar som flera år och bor ändå i en stor våning på Östermalm, hon köper ett hus på Värmdö helt apropå och sticker till Zürich när hon känner för det.
Det känns hela tiden som att hon inte riktigt har några verkliga problem, det blir liksom inte engagerande.

Både vi, Lina Forss och Timotej vet hela tiden att det finns en väg ut, att pengar kan köpa allt. Inte ens när Timotej och hennes man Oden köper en grönsaksaffär kommer den riktiga känslan av empati, att "överklassflickan måste kämpa för levebrödet, buhuhu".
Det enda som något så när är fascinerande är alla de intriger som finns i samhällets övre skikt, och som Timotej blir indragen i mot sin vilja, främst genom att vara ihop med Oden, men det är också det enda.

Så tyvärr Lina Forss, du har nog misslyckats igen, du har språket men inte berättartekniken, du kan inte skildra människor på ett sätt så att man kan få empati för dem, utan alla framstår som bortskämda snorvalpar som gnäller om trivialiteter. Om man vill skildra svårigheterna med att växa upp i överklassen så får man försöka bättre än så här. Det är inte berättelsen som är dålig, det är berättandet.