Bön och predikan i jazztakt

Jazzigt värre lät det inne i Sankta Gertruds kyrka på söndagsförmiddagen. Men det var inte någon konsert. Själva gudstjänsten gick i jazztakt under rubriken "Jazz å Gud" vad den nu betyder.
Orgeln hade semester. All musik kom istället från jazzbandet Hep Cats. Även predikan fanns inne i musiken, för någon vanlig predikan tyngde inte gudstjänsten. Bara lite då och då mellan musikinslagen steg stockholmske sjömansprästen Nils-Göran Wetterberg fram och spred evangeliska tankar bland kyrkbänkarna. Han är förresten själv klarinettist, och mot slutet av gudstjänsten plockande han fram den och gled in i Hep Cats.

Att man hyr in jazzmusiker under gudstjänster händer inte så sällan i dagens Sverige. Att bygga hela gudstjänsten kring den musiken är mindre vanligt. Men Hep Cats kan. Det bandet har funnits i nästan 60 år och hela tiden haft trumpetaren Jack Lidström som hövding. Att förvalta och hålla New Orleans-modellen vid liv var den stora idén 1946. Inte illa tänkt av en yngling på femton!

Inom ett år har han hunnit till 75-strecket, Jack. Men får fortfarande ut den där äkta svartkänslan i trumpeten som det hela lekte kring då på 40-talet. Då var Louis Armstrong riktmärket. Den här gången i Västervik kretsade det mera kring Duke Ellington. Särskilt för det kristna i Ellingtons budskap, både i ton och ord.

Gudstjänsten flöt fram ungefär som en vardagligt söndaglig. Psalmerna sjöngs till brasset. Bönerna satt på rätta platser. Evangeliet lästes. De vanliga pålysningarna om födda, gifta och döda fick rum. Samt kollekten. Nils-Göran Wettergren måste någon gång ha arbetat med försäljning. Inför kollekten lät han som en driven telefonförsäljare.
Nils-Göran Wettergrens småprat mellan musiknumren går att kalla minikåserier om varför vi bör hålla oss till den kristna läran. Det mesta var allmänt och välkänt. Men en gång tror jag de flesta lyssnade till extra. Han hävdade att Gud gjorde ett stort misstag när han skapade världen genom att ge oss en fri vilja. En kommentar som följde hör till samma resonemang: den som tror sig vara förmer än andra är farligast.
I dessa politiker- och terrortider ligger eftertankarna nära..
Inte bara Jack Lidström har varit med länge i Hep Cats. Trombonisten Stephan Lindstein, klarinettisten Torsten Ahlberg och pianisten Per Larsson är också veteraner i bandet. Tillsammans med den unge basisten Lars Ekman och trummisen Bertil Ekman (de är inte släkt) känns Hep Cats helt sammansmält. Förutom Jack är Stephan den som får flera tillfällen att glänsa till som solist.
Jack Lidström låter inte bara som en klassisk New Olrleans-trumpetare. Han sjunger så också, lika grymt och nästan lika tjusigt som Louis Armstrong.

Programuppläggningen får man nog kalla Duke-klassisk: inledningen "Creole Love Call", bönen "Just a closer walk with Thee", evangeliet "I can´t give you anything but love", brevet "Nobody knows the trouble I´ve seen but Jesus" samt ett upptrappat postludium genom "When the saints go marching in".
Inte är det väl vanligt att hela församlingen ställer sig upp och tackar för en gudstjänst? Igår gjorde man det!