Bok om Hästmannen manar till reflektion

Peter Gerdehag har följt Stig-Anders - som kallas Hästmannen - under en räcka år med kamera och lyhörda öron. En vänskap har uppstått. Åtskilliga är de som med stort intresse följt Hästmannens otidsenliga dagar där någonstans på det småländska höglandet i filmrutorna, som skulle kunna vara en skildring av någon Mobergsroman eller ett stycke författat av Astrid Lindgren. Saken är bara den att i filmen om Hästmannen har ingen hänsyn tagits till publiken vad beträffar styling och vad som kan kallas äckelelegans. När odalmannen skär upp det egenhändigt bakade brödet förstår vi att skiten under naglarna inte placerats där av någon rekvisitör, inser vi att den på alla fyra stående mannen som dricker vatten ur ett ämbar lever nära sina hästar. Vad ska man säga om fenomenet Hästmannen? Och då avser jag inte Stig-Anders själv, han fyller kvoten av original som delar tillvaron med alla oss andra som förväntas hålla manikyr, men även dricka vatten i glas. Nej, frågorna som väcks under läsningen av den nu aktuella boken Hästmannen gäller desto mer uppståndelsen kring fenomenet skäggigt original som lever som på 1800-talet och som älskar sina tre hästar. Vilka behov tillfredsställs när historien visas fram? Jag kan naturligtvis inte svara på den frågan. Men den oroar mig. Tvivelsutan väcks så mycken genuin vänskap och kärlek till huvudpersonen, men tror jag mig kunna ana, även en myckenhet av hihi, haha som under leenden döljer en försåtlig skadeglädje över medmänniskans levnadsöde. För vem vill ta konsekvenserna av den livsstil som så länge teveprogrammet visas prisas när kravet på konformism möter redan i greppet runt fjärrkontrollen när off-knapp trycks in? När Peter Gerdehag skriver att energin som förbrukas under en flygresa till Thailand motsvarar en livslång konsumtion hemma hos Stig-Anders ställs saker och ting på sin spets. Helt plötsligt blir kontrastverkan mellan vår tids leverne och Hästmannens inte något pittoreskt att betrakta på avstånd. Vad saken gäller är ju mänsklighetens överlevnad, inte vad vi tycker om skäggiga gubbar som till och med stänger av elementet när fötterna håller på att förfrysa. Jag påstår inte att vi ska försöka bli kopior av Hästmannen, bisarra tanke. Förresten är det väl personer som Stig-Anders som är originalen och vi som är kopiorna - som en kyrkoherde vid ett hembesök lär ha sagt - så den möjligheten har redan gått om intet. Nej, vad jag upplever, och det är en av många styrkor med filmen, och numera även boken om Hästmannen, är att vi inspireras att reflektera över hur vi reagerar inför detta som uppfattas som udda i tillvaron i ett vidare perspektiv. Naturligtvis handlar boken Hästmannen om hästmannen Stig-Anders, men precis som författaren och fotografen Peter Gerdehag skriver i ett av kapitlen kan vi fundera över vem som filmar vem. I mötet med Hästmannen och hans värld renrakas vår tids människor och våra värderingar och fram visas ansikten som har mer gemensamt än vad som skiljer olika yttre livsbetingelser åt. Boken Hästmannen handlar om hästmannen, men är till stor del även historien om historien Hästmannen. Och i den berättelsen ingår betydligt fler personer än en ensling som kör sina hästar över Assjön när isen håller på att ge sig en vårvinterdag i Askelunda socken.