Bodil Malmsten kan skildra vardagen

Bodil Malmsten är tillbaka med ytterligare en ny samling av det bästa från hennes blogg, den förra släptes förra året och heter Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Innehållet håller en hög nivå. Bodil Malmsten filosoferar vid sin atlantkust (Finistère som ligger på den franska kusten mot Atlanten där Bodil Malmsten är bosatt) och skildrar sin vardag med allt som händer, vardagliga händelser som går genom en Malmstensk lupp och får helt nya innebörder och efterföljder. Det är betraktelser med skärpa och finess, men ibland lite för hårt och på gränsen till cyniskt. Vi får följa med på Bodil Malmstens resor mellan Sverige och Frankrike och den ångest som följer med det. Vi får en inblick i hennes process att skriva de där romanerna och pjäserna vars deadline kommer närmare och den ångest som följer med det och hennes trädgård samt vardagliga bestyr och den ångesten och så fortsätter det. Till och med hennes tv-tittande ger henne ångest eller åtminstone dåligt samvete. Mellan ångesten så klämmer hon in humor så avväpnande och kristallklar så att man häpnar över hur hon lyckas få det allra mest vardagliga, som att åka och köpa en ny propp till handfatet, till att bli något humoristiskt. Bodil Malmsten besitter kunskapen att fånga upp det där som alla tänker på och sätta det på pränt, hon kan skildra vardagen och allt det vanliga i livet. En bra författare behöver inte en jättespännande historia med mord och blod, en bra författare kan göra litteratur av det vardagliga, alldagliga och lite tråkiga. Det är just det som gör Bodil Malmsten till en lyssnande författare, att hon kan göra litteratur av vad som helst. Men det känns lite som att vi läst det här förut, inte nog med att det är taget från en blogg, det är dessutom en ren upprepning från förra årets bok. Det är samma formgivning (som en fin anteckningsbok) och, innehållet är om inte samma åtminstone väldigt likt. Framförallt så är boken fylld med citat från andra människor, det känns lite som att de tar över boken. Nu är citaten lite av Bodil Malmstens signum men det blir lite för mycket. Jag skulle önska att Bodil Malmsten skrev en roman av samma dignitet som hennes roman Nästa som rör mig. Bodil Malmstens stilistisk kommer fram på ett helt annat sätt i romanformen och jag tycker hon borde lägga krutet på det istället för på sånt här.