Bo Ingelberg i helformat

Bo Ingelberg håller i så mycket, arrangerar så mycket, dirigerar så mycket inom musikverksamheten i Västerviks församling att det säkert kan kännas skönt att någon enstaka gång inte vara konsertens samlande huvudperson utan den ende "på scenen".
Ett sådant tillfälle inträffade på den här veckans "Lördagsmusik" i Sankt Petri kyrka. Rubriken var svensk och fransk orgelmusik.
Det franska fick omringa det svenska i programmet. Och upptakten var temperamentsfulla 1700-talstoner ur sviten "Premier Ton" av Louis Clérambault. Konsertens två sista nummer var också franska. Först 1900-talstonsättaren Jean Langlais "Chant de Paix", alltså den fredssång hans skrev för orgel just 1945. Det är ett eftertänksamt, liksom sökande stycke med försiktigt hopp om att lugnare tider kan vara på väg. Det är musik utan ett ord, ändå klarspråkig.

Konsertens final blev César Francks "Choral" nr 3 från 1890, hans dödsår. För mig var det nog inslaget jag var mest spänd på att få höra.
Termen choral/koral betyder vanligtvis en psalm-melodi. Men i den franska ursprungsbetydelsen har begreppet ett större omfång. Till den håller sig César Franck och släpper loss en komposition som känns outtröttlig. Ytterst lite i den skulle passa för psalm, ja över huvud taget för sång.
Musiken brister ofta ut i härliga, ekvilibristiska svängar. Och Bo Ingelbergs förmåga att "skulptera" denna komplicerade musik växer till ännu ett bevis på hur högt, år från år här i Västervik, som Bo Ingelberg har vuxit som orgelkonstnär!

Nu till konsertens "innandöme", det svenska. Inte heller här följer jag programordningen utan tar både Johan Helmich Roman och Otto Olsson först för att kunna avrunda med Bo Ingelbergs eget bidrag.
Romans Konsert i B-dur är inte komponerad för orgel utanför stråkorkester med oboe i en solostämma. Men det arrangemang för orgel som Valdemar Söderholm skrivit mäter sig väl - tycker jag - med originalet. Särskilt Romans "finlir" i första allegrosatsen blir utsökt i orgelversionen.

Otto Olsson hör till Bo Ingelbergs favoriter. Nästan en förebild - inom orgelmusiken. Hos Otto Olsson finns både det djup, den klarhet och kraft som jag är övertygad om att Bo söker.
Förutom Olssons Preludium och fuga från 1918 spelade Ingelberg den Marsch som Otto Olsson skrev till sitt eget bröllop fem år tidigare. Höll bröllopet samma stil som hans Marsch måste det ha varit ståtligt värre.

Nu till Bo Ingelberg själv och hans tre insatta stycken för orgel: Intrada, In Peace och Musette. Det handlar alltså om tre skilda arbeten.
I Intradan undrar jag vart Ingelberg egentligen är på väg. Slutet kommer också så abrupt. Kanske finns det något som är tänkt att följa men som inte är med den här gången?
In Peace kommer med en alldeles ny ton. Nästan som om Bo Ingelberg byter från Marcussen-orgeln till den mer romantiska Åkerman & Lund-orgeln. Satsen är ytterst vacker och rymmer flera avsnitt som riktigt längtar efter sång.

I Musette lyfter Bo Ingelberg fram en lekfullhet som överraskar. Där finns även en pigg humor som man annars inte spontant förknippar med honom.
Så där sitter man i den vackra kyrkan och konstaterar detta: Västervik har fått ännu en äkta kyrkotonsättare!