Bitterljuv sorg och berättarglädje

USA, nutid: En man får ett telefonsamtal från sitt allra skamligaste förflutna, från hjärtats stängda kammare, från en händelse han ägnat ett liv åt att tränga bort. Afghanistan, 1978: Mannen har blivit barn, historien vecklas ut, ett svek ska snart förändra riktningen på två människoliv. Khaled Hosseinis bästsäljarbok "Flyga drake" från 2003 är en känslig och gnistrande barndomsskildring, men framför allt målar den en bild av ett Afghanistan som vi inte trodde fanns, som både bildligt och bokstavligt begravts bakom krutrök och söndersprängda hus. Ett Afghanistan som var stabilt och relativt välmående innan det våldtogs av först Sovjetunionen och därefter talibanregimen. "Mullorna vill härska över våra själar och kommunisterna säger att vi inte har några", som huvudpersonen Amirs pappa suckar innan han och Amir tvingas i landsflykt undan stridsvagnar och slöjlagar. Regissören Marc Forster har varsamt fört över Khaled Hosseinis berättelse till filmduken utan att förändra den - men samtidigt lyckats utnyttja filmmediet till att skapa en visuell drakfest. Just drakscenerna, med 70-talets Kabul som fond, är helt makalösa; som flygstrider i en ovanligt påkostad andravärldskrigsfilm - men i papper. Just den bitterljuva kombinationen av sorg och berättarglädje är det som stannar kvar från filmversionen av "Flyga drake". Det och Homayoun Ershadis rollprestation som pappan, detta monument till man som förvandlas från kung av Kabul till proletär i Kalifornien men som gör hela resan med obruten värdighet. Både boken och filmen bär dessutom en av 2000-talets viktigaste diskussioner, den om olika sätt att förhålla sig till olika sorters islam - och gör det med ett lugn och en självklarhet som är exakt det som så ofta saknas i debatten. Jag ogillar begrepp som "en viktig film" men har svårt att annorlunda beskriva "Flyga drake".