Bilden av författaren djupnar

Harry Martinsons efterlämnade brev har samlats under rubriken Poetiska törnbuskar i mängd. Breven skrivna mellan åren 1929 och 1949 är redigerade av Paulina Helgeson. Kommentarerna bidrar högst väsentligt till att levandegöra bilden av författarens liv för tiden.
Den digra brevbunden är i sig som en självbiografisk roman; spännande, pådrivande, avslöjande och gripande. Bilden av Harry Martinson förändras inte, men djupnar. Sparsamt, men dock, möter även en humoristisk Bolle.
Flera hamnar, för att tala i bilder, som författaren lämnar i början av den rika korrespondensen, är tänkbara som utgångspunkt. Många sluthamnar likaså. Den nyligen hemvändande sjömannen med författarambitioner och debuten med Spökskepp kan lätt motiveras som en ingång. Sluthamnen skulle väl vara nobelpriset i litteratur, 1974, men brevläsningen upphör 15 år tidigare, och redan då märks en mer etablerad och i någon mån ordnad tillvaro än under tidigare år. Det första brevet, adresserat till Ingrid Martinson, författarens andra hustru, är daterat 1940.
Rutten, 1929-1949, är ett stycke veritabel svensk litteraturhistoria. Och åtskilliga är de författare och kulturpersonligheter som möter. Moa Martinson naturligtvis, och deras år tillsammans.
Märkligt, men kanske inte att förvånas över, är att läsa hur makarna gullar med varandra på förälskades vis, hur de stöttar varandra i arbetet, hur de bär varandra under de många och besvärliga konvalescenstiderna, tuberkulosen härjade svårt under 30-talet, samtidigt som stugan många gånger tycks Harry för trång.
Dramatiska kärleksäventyr och uppbrott, före det definitiva våren 1939, sprättas upp med nyfiken brevkniv.
I en kommentar berättas att Harry Martinson brevledes inviger Bonniers förlag i den turbulens mellan makarna som även menligt inverkat på relationerna mellan författare och förlag. Ett brev som aldrig får publiceras. Vad kan detta brev tänkas ruva på för hemligheter? Men allt ska inte nå offentlighet, och i brevsamlingen ges övernog med inblickar i ett författarliv som till stora delar är av nationellt intresse.
Flera avslöjande antipatier skildras mellan författaren och kolleger, men också en (nödvändig) inställsamhet. Det gällde att få in dikter och texter allsköns publikationer för att täcka utgifterna för livets nödtorft. Så annorlunda tiderna var den gången för gemene man, jämfört med idag, och lika så för författarna nu och då.
Men mer än att gottas åt dessa inslag, agg och lismande, njuter jag av den idyll, jag så gärna vill tro på, när Martinsons bjuder in författarvännerna till gemenskap vid det sörmländska torpet.
I ett brev daterat Johannesdal, Ösmo den 9 augusti 1937, skriver Harry Martinson till Gunnar Ekelöf:
"Käre Gunnar. Vi skulle vilja se dig här i torpet på sommarbesök hos oss: Här i det lokala gräset, bland de framstående träden, de upphöjda molnen.
I tvisten om vad som är verklighet kunna vi då sitta här under de höga solrosorna och under tiden äta. Vi ha just slutfört våra böcker. För min del blev det i år en mindre mellanspelsbok, lite prosaskisser om naturen, filosofiska småstycken och ett par råskurna noveller.
Vi bestämmer ingen dag. Kom plötsligt och när du vill, det är roligast. Men naturligtvis önskar vi att du kommer snarast.
Hej, hälsning och välkommen.
Marry M. och Moa
P.S. Kom helst ensam. Ty då hinner man med annat än att hälsa, beundra varandra och säga att det är vackert väder. D.S."
Som framkommer är författaren sträng i kritiken mot sig själv, samtidigt som hans författarambitioner står okuvligt fram. Ofta har han lätt att berömma andra. Jag skulle vilja läsa de brev som under blåpapper formulerades i hans inre när pennan fördes. Eller finns det författare som uppriktigt gläds med kollegers framgångar?!

Bilden av författaren djupnar

Harry Martinsons efterlämnade brev ges ut till hundraårsdagen.