Mad Men är tv-serien som alla fallit för. Prisbelönt, kritikerrosad, hyllad och sedd av miljoner.
Och jag håller med. Den är bäst. Eller i alla fall näst bäst av alla tv-serier.
I julklapp fick jag säsong 1, och blev helt frälst. Sedan har jag själv skaffat säsong 2-4 och sett alla avsnitt. Ibland flera samma kväll.
Den sträcker sig från 1960 till 1964 och utspelar sig huvudsakligen på en reklambyrå i New York. Allt är 60-talsprydligt. Allt utom livet i sig. Livet utåt är som på låtsas, som kulisser, men det verkliga livet är en misär.
Karaktärerna är ytliga och chauvinistiska, med mer förakt för sina medmänniskor än medkänsla. Allt handlar om att upprätthålla en fasad, så att ingen upptäcker vad som egentligen pågår.
De stereotypa rollerna underlättar för människorna i det sociala samspelet. De vet var de har varandra. Chefen är chefig och nedlåter sig knappt till att kännas vid de underbetalda kontorsslavarna. Männen är besatta av sex och prasslar till höger och vänster. Och alla röker och dricker alkohol.
Don Draper, huvudpersonen, är en självgod översittare och lögnare.
Ändå gillar vi dem, alla vi miljoner som tittar på dem.
Anledningen är förstås att hela serien, vartenda avsnitt, är så välgjort. De visar en exceptionell omsorg om det tidstypiska, de som gör serien. Något som de också gärna framhäver i media.
Det är exakt rätt detaljer överallt. De rätta tapeterna, leksakerna, glasen och stolarna.
Mad Men-modet är ett kapitel för sig. Så utsökt vardagselegant och rätt.
Egentligen visar de kanske inte miljön, modet och hemmen precis som de var, då i början av 60-talet. Snarare är det bilden av hur vi tror att det var, eller hur vi vill tro att det var utifrån reklamen, reportagen och filmerna från det stora landet i väster och som nådde oss just vid den här tiden i början av 60-talet. Så som de riktigt moderna 60-talsmänniskorna hade det omkring sig.
Det handlar om människor på en reklambyrå och det är som om de klivit ut ur reklamen själva, lite för perfekta och lite för tidstypiska.
Allt är utslätat 60-talsplastigt och banlonglansigt. Så perfekt på ytan. Så käckt och välkammat.
Och ytterst välgjort. Därför älskar vi det.
PS. Bäst av alla tv-serier, alla kategorier, är den svenska Hem till byn. Gjord av Bengt Bratt och producerad mellan 1971 och 2006. En fantastisk serie som är en skildring av det svenska landsbygdssamhället där jag växt upp och lever.