Bergtagen av Pleijels dikter

Dikterna i Agneta Pleijels nya diktsamling, Mostrarna och andra dikter, är skrivna under en lång tidsperiod. Somligt är nyskrivet, medan vissa texter figurerat i andra sammanhang redan för mer än tjugo år sedan. Tanken att dikterna spretar åt olika håll kan föresväva, men kommer på skam. Tvärtom blir det tydligt under läsningen att samlingen, likt en stråkkvartett, flätar samman motiven till en helhet. Dikterna om mostrarna som ett kontrapunktiskt verk, ja, varför inte? Pleijel betraktar gamla fotografier, läser gamla brev och konstaterar: "...Det var för nittio år sen,/till mig nådde det nyss fram."
Tiden är ledmotivet. Tiden som vi genom fotografier och brev kan betrakta, men som också betraktar oss. Släktingar som levt före oss, också kommande generationer, blir speglar i vilka individen ser sig själv.
Agneta Pleijel slår an temat redan i inledningsdikten där hon på Ägyptisches museum betraktar en tjänsteflicka bärande en kruka. På typiskt vis har konstnären återgett scenen i profil, alltså en riktning där aktiviteterna framskrider linjärt, framåt, bakåt. Men så plötsligt bryts schema. Poeten skriver: "Hon ser hastigt åt mitt håll." Och frågan föds.     Vem betraktar vem? Betraktaren blir själv betraktad!
Granskad och uttolkad av olika minnesmärken, det må vara egyptiska tjänsteflickor, gamla mostrar, möten med människor som påverkar oss, avsked av föräldrar, minnesbilder från vår skoltid, resor, framtidsblickar. Hur som helst, det stora ledmotivet om tiden blir allt tydligare hos Pleijel. Dikten Drömlaboratorium avslutas, och i det annars obetydliga ordet "det" ryms allt som var och är:

...När jag vaknade ur drömmen
var jag     en nanosekund -
kvar i det. Sedan inte mer.
Men jag var där.
Av Agneta Pleijels romaner blir jag bergtagen. Däremot har jag inte hittat hem i hennes tidigare diktsamlingar. Med höstens nya (gamla) dikter förhåller det sig annorlunda. Som i ett diktens vidöppna fönster ser jag författarens mostrar som mina, precis som för poetens far i en av dikterna: "...Alla bör ha någonstans att springa till./Alla borde hava mostrar." Möten som får oss att växa som individer således, speglas i varandra, och av två blir tre. Något utöver vad tiden ger, drabbar oss, för att i samma ögonblick, ta tillbaka det nyss överlämnade. Och de gamla mostrarnas klocka registrerar sekunderna: ...Tick tack. Tack du. Tick tack. Tack tack. Tick tick. Tack...
Agneta Pleijel
Mostrarna och andra dikter
Norstedts.