Begåvat men något saknas

Britta Perssons första skiva, "Top quality bones and a little terrorist" som spelades in med minimal budget, blev en liten succé. Hyllad och kramad, med ett återkommande ord: lovande. Alla tycktes överens om att den var bra, men att det var på uppföljaren hon skulle komma till sin rätt. Och nu är den här. Och jag gillar den. Men jag vet inte om jag gillar den mer än "Top quality bones…". Å ena sidan är ju Britta Persson den hon är: en snorbegåvad låtskrivare och musiker med en röst som kan leverera vilken enkel melodi som helst och göra den intressant utan att den blir konstlad. Å andra sidan lyssnar jag om och om igen utan att hitta de där låtarna som gjorde "Top quality bones…" till en så oväntad karamell. Här finns ingen "You are not my boyfriend" eller "Winter tour". Ingen låt som har den där omedelbara realtidsintelligensen. Men vad fan: i en tid när det känns som om allt som krävs för att vara "ung lovande tjej" är att man ser ut som en sylfid och sjunger med lite knarrig bebisröst till gitarrplonk är det befriande med någon som verkligen är - just det - snorbegåvad. Fler skivrecensioner finns på www.vt.se/kultur, välj undersidan Avlyssnat.