Bäst - men inte helt bra

Låt mig först av allt säga att "Wallander - Hämnden" är en helt kompetent film, kanske den bästa Wallanderfilmatiseringen hittills. Jag medger att det inte säger oerhört mycket (jämför ett uttryck som "den bästa Graham Greene-filmatiseringen hittills"), men det är beröm. Faktiskt.Jag måste dock framföra några stora invändningar.Vid ett tillfälle - när en elstation, flera bilar och ett kommunalråd mött en högljudd död - säger Krister Henrikssons Wallander något i stil med "Det är vanligtvis mer idylliskt här i Ystad".Ursäkta, vill man då invända: Du är polischef. Har du helt missat att din stad de senaste tio åren varit en bubblande göl av bestialiska mord, politiska komplotter, människosmuggling, organhandel, pedofili, brinnande svanar och fler lik än i ett krig mellan två myrkolonier? Var har du hållit hus medan andra gjort filmer där du spelat huvudrollen? Är du, som man brukar fråga maskiner i scifi-sammanhang, överhuvudtaget medveten om din egen existens?Krister Henriksson är fortfarande märkligt frånvarande i sitt skådespeleri. Han pratar liksom i staccato: "Tror du verkligen. Samhället. Vore säkrare med. Fler militärer på. Gatorna? Nu minns jag. Inte riktigt. Nästa replik.Finns det ingen gräns på hur klyschigt en film som gör anspråk på att vara samhällskommenterande får behandla ämnen som unga yrkeskvinnor, datorer och Säpo? Allvarligt talat: Temat två tokklantiga hemliga poliser började kännas slitet redan före "Tintin i Tibet".Jag är gammal nog att tänka nostalgiskt på den tid då polisfilmer av den här typen åtminstone delvis gick ut på att fundera över vem som var skyldig. I "Hämnden" gör mördaren entré med allt utom en blinkande mössa med texten "Hallå, det var jag!" Jag tror alla, inklusive min sköldpadda, skulle ha börjat famla efter handbojorna direkt. Alla utom Wallander och hans kollegor.Fotnot: "Hämnden" är den första av tretton nya Wallanderfilmer. De övriga kommer att släppas på dvd och därefter visas i tv.