Språkförmågan skiljer människan från andra varelser. Inga andra arter kan kommunicera på ett så rikt och nyanserat sätt. Det mänskliga språket låter oss också enkelt kommunicera om sådant som är nytt för oss, ja till och med om saker och ting som inte ens finns, annat än i vår fantasi. Och grundläggande i det mänskliga språket är samtalet.
Orden för att yttra sig muntligt är därför många. Det allmänna, neutrala ordet i standardsvenskan är att ”att tala”. Motsvarande ord i västervikska är utan tvekan ”å prate”: ”Vi satt prisis å prate om dej.” ”Ho prater finska me si morsa.” ”Han har börjt å prate fint sen han vart förman.” ”Å prate fint”, dvs. mer eller mindre rikssvenskt när man kan västervikska, var inte uppskattat i alla sammanhang. Ibland var det bättre att prata västervikska. Jag har till och med hört folk använda ”prate” med betydelsen att prata just västervikska, till skillnad från ”å prate fint”.
”Å tale” hade begränsad användning. Mest förekom det i ”tale om”, alltså ’berätta något’: ”Ja ska tale om en sak för da.” ”Säje” är standardsvenskans ”säga” med västervikskt uttal och användningen är densamma. Jag har också hört en variant av ”vråla” som uttalades ”vrale” med ett speciellt a-ljud, samma som i ”katt”, fast förlängt. ”Dom va på plan å vralde på Vais så dom vart hese.”
Men framför allt är västervikskan rik på ord för att prata för mycket eller komma med löst prat. ”Å blarre” var mycket vanligt, men ”bladdre” användes också. Om en som pratat för mycket eller sagt något man inte trodde ett dugg på, kunde man säga: ”Han bare blarrer/bladdrer.” Ett annat ord med liknande användning är ”å tjakle”. Jag hörde det mest användas om kvinnor och små barn: ”Va hålls kärngera/unga å tjakler om?” Sist men inte minst av ord med den här betydelsen har vi västervikskans favoritverb ”re”, som jag skrivit om i en tidigare krönika.
”Blarre”, ”bladdre”, ”tjakle” och ”re” handlar alltså om mängden eller tillförlitligheten hos pratet. ”Käxe” och ”gnöle” handlar också om det, men de orden tar också fasta på attityden hos den som pratar och har en tydligare negativ laddning. ”Käxe” betyder ungefär detsamma som ”tjata”. För mig kräver käxandet en publik som man vill påverka. ”Gnöle” kan man däremot också göra bara för sin egen skull; man kan gå omkring och muttra rätt ut i luften när man ”gnöler”. Betydelselikheten med ”gnälla” är solklar, men ”gnöle” och ”gnälla” anses ha utvecklats ur helt olika ord. ”Gnöle” har kommit från ”gnola”.
Båda de sista orden handlar om att klaga. Ett annat klagouttryck är ”å ge sa”. Men i det fallet bör man ha ett skäl till att klaga: man ska helt enkelt ha ont. ”Han va redit dåli. Han ga sa så dant för magen.” Betydelsen är helt enkelt ’jämra sig, stöna’. Därmed har vi delvis lämnat området ’yttra sig språkligt’.