Vi står i en ring på en stor rund matta. Vi tassar fram och tillbaka, fortare och fortare och sjunger ”alla katters sång”. Benen på de små barnen spritter av lycka. Det är ett våldsamt diggande på öppna förskolan. Jag känner att det drar i ena mungipan och kommer på mig själv med att skratta högt. Anledningen är inte bara för att barnen är så söta utan att jag faktiskt tycker att dansen är så väldigt festlig. Jag vill att vi ska tassa ännu fortare! För en stund glömmer jag att lägga band på mig, att vara måttlig och vuxen.
Att vara vuxen är lika med sansad, ansvarsfull, förhoppningsvis hyfsat klok och kanske rentav lite tråkig. Ansvar, erfarenheter och sorger genom livet har bedövat och skapat en slags skyddande hinna. Man tror sig veta vad som är möjligt och framförallt vad som är omöjligt. Att Bamse trycker hål på en kokosnöt med bara ett finger är för mig fiktion. Men för min dotter är det fullt verkligt och självklart. Han har ju ätit farmors dunderhonung!
Bamse har ett långsamt tempo som man liksom sugs in i. Man inser att man sitter trollbunden framför tv:n med öppen mun medan all allmänbildning som fanns äts upp av glada färger och Skalmans uppfinningar. Fast Bamse känns ändå ”ok” att fastna i på något sätt. För finkultur finns även inom barngenren. Äkta ska det vara. Ett hantverk. Tecknat på riktigt liksom. Lerfigurer funkar också bra. Kriteriet för finkultur inom barngenren verkar vara att det ska ha varit jobbigt att framställa. Bäst är ändå de tecknade program där man tydligt kan se kritstrecken på figurerna. Skit samma om själva tecknandet är fult, huvudsaken är att det, för att använda ett hårdrocksuttryck, är ”true”. Ju äldre barnprogram desto finare känns det som. Animering är såklart fusk. Det är för modernt och ser alldeles för verkligt ut.
Plötsligt vaknar det vuxna jaget upp och tänker : nä, nu kan vi inte titta på tv längre! Dags att röra på sig och insupa lite musikkultur från 60-talet. Pippi börjar spelas, med måttlig volym, såklart. Knubbiga ben stampar i golvet och kladdiga händer slår i otakt. Taktkänsla är ingenting som man föds med. Den måste övas in, har jag hört. Enligt min man har jag fortfarande inte övat klart. Men det gör inget, jag har ju kul och min dotter diggar hårt.