Barn är ett stort glädjeämne i livet och ett kärt samtalsämne. Orden och uttrycken som används av vuxna om och till barn är många. Här tänkte jag nämna några som var vanliga under min barndom och uppväxt och som jag kommit att uppfatta som typiska för Västervik. Under en period är småbarn misstänksamma mot människor som de inte ser varje dag. Till exempel kan en liten parvel ”tykänns”: hen visar tydligt sitt missnöje med att bli upplyft i famnen. Om den som lyft upp parveln fortsätter hålla fast hen trots livliga protester, så blir ungen ”bålhållen”. ”Å bålhålle” var inte bra: ”Bålhåll’na inte” var en vanlig replik.
Det finns en rik terminologi för omdömen om barns sätt. Vuxna, och i synnerhet föräldrar, var inte alltid helt nöjda med barnen. Ett barn som inte kunde hålla fingrarna i styr var ”påklådi”; det kunde inte låta bli att fingra på allt som kom i dess väg. Barn kunde också vara rent allmänt ”på sa” om de var framåt och la sig i och styrde och ställde med saker och andra barn och kanske även med vuxna.
”Påklådi” och ”på sa” hade en i huvudsak negativ valör. Att vara ”jäkli”, ”rackri” eller t.o.m ”jävli” innebar att man var mer eller mindre elak. Men beskrivande ord med positiv innebörd fanns också. Ett uttryck jag gillar och fortfarande använder är att säga att en liten ”knart” är ”färsk”. Det är ett ord med en vänlig, nästan smeksam valör. ”Färsk” är den som är omedvetet söt, käck och rolig. ’Lillgammal’, ’lätt tokrolig’ och ’frimodig’ täcker olika delar av betydelsen.
”Knart” är ett ord för ’liten pojke’. Man använde ett antal andra ord för ’pojke’, t.ex. ”bork”, ”illbatting”, ”moring”, ”ohering/oherting”. De här orden har en mer eller mindre negativ innebörd. Var man riktigt besvärlig så kom ibland rent fula ord som ”jävelunge” eller ”pojkjävel”, som tyvärr var vanliga när jag växte upp. För flickor fanns det också ett antal mer eller mindre dialektala ord. ”Slyne” och ”kåne” är mycket negativa till betydelsen. ”Spete” för ’mager flicka’ var också negativt, eftersom idealet var en välnärd och lagom mullig tjej med rosor på kinderna. Med ”fänte” och ”kanne” om småflickor kommer vi över på snällare ord med i huvudsak positiv betydelse. Den som var riktigt snäll och ordentlig var en ”vållapojk” eller ”vållaflicke”. Som barn undrade jag alltid varifrån det här ”vålla” kom. Jag har äntligen försökt ta reda på det, genom att söka i Rietz dialektlexikon. Jag är rätt säker på att det är adjektivet ”våll” i betydelsen ’mycket bra’ som ligger bakom. Rietz nämner också ”vålla-karl”, ’förträfflig, utmärkt karl’. ”Våll” i den här betydelsen ska enligt Rietz finnas i Sörmland och Östergötland och ”vålla-karl” i Sörmland och Närke.