Balanskonstnär med saxofon i händerna

Just nu är det gott om finaler i sommarmusiken. En kom på söndagskvällen i Hallingebergs kyrka. Carl-Henrik Fernandi, denne extremt utrustade saxofonist, avslutade en liten sommarturné med pianisten Olga Lobas. Även tidigare har de två spelat tillsammans. Och kan varann!
Under terminerna är Olga Lobas pianolärare på Växjö Musikskola. Tillfällena till samarbete med Fernandi gillar hon.

För publiken i Tjust är naturligtvis Carl-Henrik mer känd, med tanke på hans knytning till Västervik. Att det ändå kom så pass få till söndagens musikgudstjänst beror mest på att församlingen inte kostat på det hela någon annons. I torsdagens Kyrk-Guide här i tidningen fanns ett par rader. Men även rent musiklystna läsare kan hitta godbitar där.

Och det var godbitar man bjöd på i den vackra kyrkan. Carl-Henrik Fernandi inledde det hela alldeles ensam med sin sopransax. En liten dans ur en av Bachs cellosviter. Det lät som om man plockat ut en enda orgelstämma och lät den sväva runt i kyrkan. Vad en skicklig saxofonist kan få ut av sitt instrument fick vi veta.
Det som följde gav mer. Schwarzendorff-romansen "Plaisir d´amour" för altsax och piano gav framför allt Carl-Henrik chansen att med all sin intensitet förmedla den klangrikedom som finns i hans instrument.

När Johannes Brahms började bli gammal (fast han bara var några år över 50) skrev han ett par sonater för klarinett och piano. Den ena hade Carl-Henrik Fernandi översatt till altsax.
Brahms hade knappt börjat skolan när Adolph Sax uppfann instrumentet saxofon, men det tog ju tid innan traditionsbundna tonsättare förstod saxofonspråken. Annars är det inte otänkbart att Brahms hade valt Fernandis instrument för sin sonat. Även i den här versionen lät det äkta Brahms.

Sonaten är lång. Mitt i de sköna melodierna är den också ganska invecklad. En "ordagrann översättning" från klarinett till altsax är knappast möjlig. Men som konstnärlig prestation är den här varianten styv. En gissning är att det är Carl-Henriks lärare på den holländska akademien som inspirerat honom till så våghalsiga försök. Med deras vetskap om att hans förmåga skulle räcka!

Efter några psalmer och en betraktelse av den semestervikarierande hjortedsprästen Nils-Henrik Sikström och ännu en soloprolog på sopransax ("Summertime") kom de båda musikanterna igen med, efter Brahms, musikstundens andra huvudnummer. Det blev Francois Bornes finurliga svit, byggd på Bizets Carmen.

En extra tillgång i allt det saxofoniska där var att Olga Lobas fick mer utrymme. Vi kom plötsligt alldeles nära hennes briljanta pianospel. Det är inte mindre komplicerat än de saltomortaler som sviten ger altsaxen. I själva operan måste tonsättaren ta hänsyn till sångarnas begränsningar. Sådana tankar har inte stoppat Borne. Han ger saxofonisten roller som både liknar störtlopp och specialslalom, utan stavar men med skidor både på händer och fötter.
Och Carl-Henrik Fernandi kom i mål. Extranummer efter en sådan omgång hade blivit en plump i protokollet.