Babben i storband med storsång

Så långt söderut har vi aldrig spelat förr! Precis så föll orden för Söderköpings Storbands ordförande, trumpetarn Torbjörn Stackling, när publiken i Bryggaren hade applåderat startlåten och därmed välkomnat gästerna. Allt hände på lördagskvällens konsert. Visst förvånade hans ord. Stockholm är ofta bandets scen. Linköping får besök då och då. Att bandet äntligen drog söderöver var på tiden.
Men kommer söderköpingarna igen, tro? Det kostar en hel del att dra iväg på turné. Med inte ens 150 betalande i salongen blir det knappast lönsamt.
Som dagen hade sett ut denna försenade vår tror man lätt att alla i publiken var lägenhetsboende, att ingen hade båt, ingen någon täppa som skrek på skötsel. Till den kategorin verkade i varje fall inte stans jazzentusiaster höra. Såg Bengt Tjäder en enda kompis i publiken?
Nu tror jag inte att Storbandet var det avgörande lockbetet för många utan Babben Larsson. Inte visste jag att hon kunde sjunga så, viskade många i pausen.

Sjunga kan hon verkligen. Som storbandsvokalist har hon dessutom en alldeles egen profil. Och då tänker jag inte alls på hennes snack, ("Babblandet" kanske det ska heta). Det speciella ligger i själva sången, hur hon handskas med både text och ton.
Hennes röst är vacker. Hon har styrka och behöver inte kämpa, inte konkurrera om utrymmet. Hennes disciplin i bandet sitter lika naturligt som instrumentalisternas. Och det samspelet imponerar. Mitt i alltsammans stiger då Babben fram som en självklar ledare. Det är klart att man undrar hur Söderköpingsbandet fungerar utan henne?

Men dessutom är hon alltså den roliga, kluriga TV-Babben. Eller den svenska ståuppkomikens morsa, som någon tidning skrev för länge sen. I storbandssammanhang gör det henne unik. Vi får följa med på allehanda mänskliga utflykter. Det märkliga är att det inte alls splittrar publikens uppmärksamhet. Istället skärps koncentrationen. Själv tror jag att det hör ihop med den stämning, den nästan intima kontakt hon bygger upp mellan publiken, sig och bandets sjutton spelare.
Redan den första låten och titeln till den markerade konsertens riktning: Basie straight ahead! Inte för att Count Basie dominerar strömfåran. Men hans namn är väger bra där, liksom Goodmans, Millers, Dominos, Ellingtons och fler.

Särskilt många solistframträdanden rymdes inte. Två stod för de flesta och anledningen var enkel. Både tenorsaxofonisten Paul Ericson och gitarristen Bertil Ingwaldsson är lysande spelmän. Vid ett tillfälle bildade de två också en skön kvintett tillsammans med pianisten Bo Hansare, basisten Anders Bergfjord och Lars Carlsson med alla sina trummor.
Finalen, nej extranumret, blev något extra. Den kända "Theese foolish things" förvandlade Babben Larsson till "Visby by night", en alldeles egen variant på gotländska. Sådant kan hon också.

Ingen västerviksarrangör stod bakom det hela. Men en gammal arbetskamrat till Torbjörn Stackling, Stig Sunström, löste knuten genom att kliva upp på scenen med blommor och tackord. Och så frågade han oss i salongen om vi kunde gå hem nöjda.
Det kunde vi. Men visst väcker en händelse som den här tankar. Hur ser storbandens framtid ut? Var det tre av de sjutton som inte nått pensionsåldern? Babben yngst av alla. Hon hör till årgången 56, späckad av berömdheter. Procentuellt, minst, verkade samma fördelning stämma även i publiken.
Vet våra unga vilken fascinerande musikvärld som storbanden härskar i?