Avancerad poesi om ett brott

Eva Kristina Olsson har under några decennier publicerat lyrik, en poesi som vädjar till den sparsmakade. Exklusiviteten finns där. Ett konstaterande som inte innebär snobbism, snarare en långtgående konstnärlig medvetenhet.
I årets samling Den hängde advokaten är boken allt igenom svart med texten i vitt. Mediet är budskapet har vi hört någon säga. Så förhåller det sig inte här, men nog påverkas läsupplevelsen av arrangemanget.

Olsson kretsar kring två avsnitt: Den hängde advokaten och Hårrinnelse. Av den absurdism som det svarta arrangemanget, och inte minst rubrikerna öppnar för, springer inte iväg in i något lekfullt surrealistiskt. Tvärtom hålls texterna kvar i en påtaglig och mycket fysisk verklighet.
Vissa ord och uttryck återkommer och varieras i de olika kontexterna:
kyssen i ögat
den innersta innebörden
av sorgens utflöde
vätska som ännu droppar
i detta helt lämnade kött
står hon lutad över honom
som ligger död tungt
hängande i handfatet
där kroppen delar sig
i fler
i större kroppar
kroppen hänger djupt ner
i handfatet

Det är som poeten ur en viss bergart (diabas) hugger stora, klumpiga skulpturer i vilka kristaller och snittytorna glänser. Eller är det spänningar som spontant formar karaktäristiska strukturer för stenen?
Lika mycket som det är författarens arbete att avlyssna stenblockets vittnesbörder, om vi håller fast vid liknelsen, tillstår det läsaren att ta detta sökande på allvar efter någon slags sanning. Ett brott har begåtts. Vad vet vi om det inträffade?