Just nu läser jag, lite efter de flesta andra intresserade, boken ”Blod Eld Död”. Den handlar om det nordiska, framförallt svenska, metalundret under 80 och 90-talet. Från både Norge och Sverige kom nämligen de tyngsta grupperna med det mangligaste öset och den mest dystopiska musik världen någonsin skåda, eller i alla fall hört. Låtar om Satan, döden, ångest och hat. Och att vara äkta. Det var det som det kom att handla om i förlängningen. Äkta metal.
Kyrkor brändes, bandmedlemmar mördades eller tog livet av sig, grishuvuden stacks på pålar på scener runt om i Sverige, bara för att visa att man var så äkta att det märktes. Jättetydligt. Vi och norrmännen var bäst på det av någon anledning. Dödsmetall och längdskidor, två paradgrenar.
Boken är fantastisk. En resa tillbaka och ett reportage om en svunnen tid när allting som räknades var att vara äkta. Det genomsyrar allting. Äkthetsidealet var kompromisslöst, alla som inte var äkta är bara posörer och kunde enligt många lika gärna gå och dö. Ingenstans var det lika tydligt. Och det skördade nästan logiskt nog sina offer, för att leva när döden på något sätt är idealtillstånden är… jättesvårt.
I dag pågår egentligen samma ”strid” inom de flesta musikgenrer. Hip-hopen har haft sina duster. Vad är ljug och vad är imagebygge när artist efter artist hävdar sin bakgrund som knarklangare och mördare, bara för att sälja skivor till småbarn med gangsterambition? Vad är äkta i all den där ytan och skivbolagsimage?
Det lite halvtrista faktumet är att striden som förr var ideologisk, nu mer blivit en fråga om att ”spela på riktigt”. Fredrik Strage har varit inne på det, vad är äkta i en tid av förinspelat ljud och konserter där artister och dj:s bara trycker på play? Vad är på riktigt och ”live” när ljusshowen blivit viktigare än musiken? Den striden rasar just nu, på Twitter, på bloggar och på andra jätteviktiga forum.
Och jag kan tycka att det är ganska barnsligt egentligen. Man kan självklart välja att förfasas över den allmänna förfallet – Va, kan han inte spela gitarr ens? – men det går att se det på ett annat sätt. Det riktigt Äkta dödar utvecklingen. För med handen på musikhjärtat, vad vore musiken i dag om ingen fått förändra den? Om ingen skulle valt att utmana de rådande föreställningarna om vad som utgör äkta, skulle vi fortfarande ägna oss åt - vad vet jag… strupsång och trummor.
Vilket - nu när jag tänker på det - är själva essensen i mycket bra ”metal”.