Aldrig har jag läst och hört så många reaktioner om en dokumentär som "Bully", dox-dokumentären som sändes på SVT. En dokumentär om barn som mobbar andra barn tills de är själsliga durkslag och där en elvaåring skjuter sig själv eftersom han inte orkar leva längre. Allt med vuxenvärldens godkännande. För det är inget annat än ett godkännande när ingenting görs. Att titta åt ett annat håll när barn blir så själsligt misshandlade att de inte orkar leva mer är att sätta ett kryss i rutan för "Ja till mobbning".
Vi kan ju önska att det är undantag men det vore att ljuga för oss själva. Mobbning sker hela tiden och överallt, och inte bara bland barn utan även bland vuxna. Och vid sidan av står de som nickar medgivande och menar att det i och för sig är tråkigt, men att pojken med nagellack och rosa pannband ändå får förstå att de andra barnen retas. Vågar man gissa att det är barnen till just dem som sedan går till skolan och gör livet överjävligt för andra barn?
Om vi lägger skulden och ansvaret på mobboffret behöver inte vi andra känna att vi har något ansvar för vår tystnad när Stefan spottade i Ahmeds mat på lunchrasten. Och kanske är det just därför det då och då ploppar upp böcker och annan underhållning om barn som mobbas men som ändrar på sig och sedan blir accepterade och välkomnas in i gänget som mobbade. För det är klart att mobbarna ångrar sig när de ser att den äckliga tjockisen ändå kunde vara snäll nu när hen har blivit smal.
Och så skräms hela världen in i en trygg mall för hur man ska vara för att inte bli utsatt, som om mobbning handlade om yttre attribut. Föräldrar talar om för andra föräldrar att de får skylla sig själva när deras barn blir mobbade eftersom den stackars sonen blir påtvingad storasyrrans overall. På tv kan vi se program om plastikkirurger som opererar öronen på barn som blir retade, och vips så lägger man hela skulden på barnen som mobbas. Hur ska de annars tolka sin makeover? Det är klart att det måste vara deras eget fel eftersom det är de som måste ändra på sig, det är de som måste bli bättre.
Jag säger det igen: Mobbning handlar inte om yttre attribut. Det spelar ingen roll om du är normalviktig, luktar gott, har fräna kläder och ett acne-fritt ansikte enligt det gyllene snittet. Vill mobbarna trycka till dig lär de göra det ändå. Därför är det mobbarna som ska ändra på sig. Det är de som måste få en makeover, om än en själslig sådan, och det är banne mig vuxenvärldens ansvar.