Jag måste lära mig att släppa taget. Jag har två katter, i höst fyller de tre år. Kanske är det för att jag än så länge inte hunnit skaffa några barn som jag behandlar dem som bebisar. De är överviktiga båda två, Bibi väger fyra kilo för mycket. Sorgsna kattögon är det värsta jag vet.När någon av dem hostar åker vi till veterinären. Först när det konstateras att våra älsklingar är helt friska kan jag och min sambo pusta ut. Det har nästan gått så långt att vi ligger sömnlösa under våra utlandsresor med dåligt samvete för att katterna får klara sig hemma själva, fast med kattvakt så klart.Nu har jag bestämt mig att detta måste få ett slut. Hur ska våra framtida barn få det? Kommer vi tillbringa kvällarna på akuten med hostande barn? Det är en evig tur att vi än så länge har fri barnsjukvård i Sverige.När jag var liten släppte mina föräldrar ut mig och min bror att leka fritt på mammas och pappas bondgård. Där fanns det många potentiella faror för små barn. Både jag och min bror klarade oss helskinnade. Hur ska jag släppa taget likt mina föräldrar en gång gjorde? Jag som får ångestkänslor när jag ser ett öppet fönster hemma och snabbt måste räkna in mina fyrbenta vänner så att ingen har lyckats smita ut till friheten.Det som skrämmer mig mest är rädslan för sjukdomar de kan få av andra katter. Ni ser, till och med här finns det paralleller mellan mig och hysteriska tonårsföräldrar. Det känns tryggt att styra över någons liv. Någonstans långt inne är jag oändligt tacksam, för mina ofödda barns skull, att man faktiskt får bestämma över sig själv när man fyllt arton år i Sverige. Det är nog räddningen för min nästa generation.
