Och det är så djupt roande att helt plötsligt förstå att Sveriges genom tiderna främsta regissör, bakom all kultstatus och gråtmilda hyllningar, på något sätt också var en människa. En neurotisk farbror med ett jävla humör och en inbrottstjuvsmössa så ofantligt snyggt buren på svaj, att tiden nästan stannar.
Efter hans död har en hel del möda lagts på att göra den store regissören mer mänsklig på något sätt. För han var människa, så vitt vi vet. Problemet var väl bara att han likt exempelvis Strindberg var "så jävla mycket människa". Känsloläget var uppskruvat till max och vittnesbörder talar om utbrott och ynklighet, på en och samma gång.
Den utmärkta dokumentären "Bergmans hushållerska" gav alla oss som råkade se den en bild av en ensam, rädd och understundom elak mans sargade inre. Han som hunsar sin hushållerska brutalt och blandar dödshot med gråtmilda omfamningar är väldigt mycket människa kan tyckas. Och ibland ett as till karl. Det kan vi inte blunda för.
Vi vill se Bergman som en vanlig fast ovanlig människa, det är inte så konstigt. Magin som understundom uppstår i en Bergmanfilm kan väl inte komma från en vanlig människas hjärna, tvingas vi tänka varje gång någon lyfter upp hans alster till skyarna. Och så talar vi om mörkret och det känslomässiga djupet. Och vi struntar lite i det.
De flesta av oss vanliga tyckare är rörande ickeöverens. Antingen är Bergman bäst, eller så "fattar man ingenting". Det sistnämnda är ganska vanligt. "Jag började se på Det sjunde inseglet men den var så tung så jag stängde av", hör jag oftast sägas. Då har man gett upp väldigt fort, men bara ryktet om vad för filmer Bergman sysslade med gör att många inte ens försöker. Giganten är för gigantisk.
I höst är det dags att försöka. Akta dig för hela produktionen om det tar emot och börja med att plocka russinen ur Bergmankakan. När Jarl Kulle i "Sommarnattens leende" gör entré hos sin älskarinna, när hon har annat besök uppstår magin i fem raka minuter, minst. Hans skorrande stämma, översittande småaktighet och osäkerhet brinner i varje stavelse och det faktum att han "duellerat arton gånger. Pistol, värja, florett, spjut pilbåge, gift, jaktgevär" är inte bara stöddigt utan också väldigt roligt.
Vi människor är så små ibland. Det visade Bergman med all önskvärd tydlighet, både i sin gärning och i sitt eget handlande.