Min vän Magnus har alltid ett välriktat pekfinger i luften och kan känna av trender som få andra. Ryktet går att han till och med har usb-sulor i sina skor, så att de ska hålla värmen på nått sätt jag inte alls förstår.
Han vet också att jag tycker att mycket är överdrivet.
Så det kändes nästan för bra när vi av en slump träffades på ett lunchställe i stan och följande replikväxling ägde rum.
– Har du kommit på vad du ska skriva om än?
– Nej, det är skitsvårt.
– Du vet vad det nya i hipstervärlden är va?
– Nej, det tror jag inte?
– Rostat bröd...
Jag har skrivit om mat förut och jag har skrivit om hur mat i många kretsar blivit en slags social markör och på något sätt också kultur.
"Vi köper bara ekologiskt och närproducerat utan tillsatser, sådana är vi", "nej jag har slutat äta kolhydrater" eller "jag slängde in en gryta i ugnen igår, om två dygn borde min Texas coffee chili vara klar." Eller "jag bryr mig faktiskt inte, det är gott".
Mat är en stor del av våra liv. För vad vi väljer att laga eller inte väljer att laga säger något om vad vi är för personer, på samma sätt som musiksmak kanske gjorde det i ungdomen. I alla fall för oss ytliga personer som trodde att något sådant spelade roll.
Trenden har länge varit att gärna ta maten så långt som det går. De trendkänsligas fascination slutar aldrig så länge som det går att göra allt lite bättre, mer komplicerat och MER på alla sätt. Pulled pork är en rätt som har sitt ursprung i den här världen och som allt fler börjat göra sig bekanta med (vill man göra det lite mer svenskt kan man kalla det dragfläsk).
Men nu verkar det gått varvet runt. Förenkla! verkar budskapet vara. För börjar något bli ett brett fenomen måste man lämna det, innan det blir vanligt.
På tal om brett, tillbaka till det rostade brödet. Enklare blir det väl knappast. En (och jag vet fortfarande inte om det här är ett skämt designat för att få människor som mig att bli lite upprörda) trend verkar vara att ta det här med rostat bröd, alltså toast, på stort allvar. Tjocka skivor rostat bröd ska serveras med lite salt eller en fin marmelad. Inte svårare än så. Brödet är så klart speciellt, likaså saltet eller marmeladen men ändå, less is more.
Nu kanske det är det dags att fly det svåra, som en motreaktion.
Vad säger det om matkulturen?
Jag vet faktiskt inte riktigt, det är svårt. Men min åsikt senare på fredagskvällen var bestämd: det här med trender är bra larvigt. Om någon här i Sverige hänger på rostbrödstrenden är det så sjukt forcerat och töntigt, tänkte jag och skakade på huvudet.
Sedan tog jag en klunk av min multihumlade privatimporterade microbryggda IPA och fortsatte röra ner Coca-Cola i den långkokande carnitasgrytan. Jag menar: vanliga tacos är så...vanliga.
Jag lär mig aldrig. Om ett halvår kommer jag antagligen skriva en krönika om "den perfekta havregrynsgröten". Om jag gör det – snälla – säg åt mig.