I vår tid är skådespeleri, riktigt skådespeleri, på duken ganska ovanligt. Snyggingar poserar runt i krigszoner, på främmande planeter och i vardagen, samtidigt som den nyaste telefonen från Apple ringer med senaste musikaliska mästerverket från Lady Gaga eller någon lika "intressant" artist. Nej allt är inte dåligt, och nej, allting är inte kommersiellt bottenskrap och jag är inte upprörd. Vi kan välja vilken del av kulturen vi tar till oss, vi undviker det vi inte tycker om. Svårare behöver det inte vara.
Daniel Day Lewis är en bra skådespelare. Han går in i sin roll på ett ganska skitnödigt men respektingivande sätt. Han tar till sig de små detaljerna och förfinar hantverket och gör rollen till sin. Och så får han också gå i terapi för att kunna släppa allt efter genomförd prestation. Det hade väl inte varit ett riktigt problem för så många andra om Lewis ofta hade spelat charmig och lite skön snubbe. Med det ligger inte för honom. Om ni har sett "There will be blood" förstår ni vad jag menar. Tydligen var han samma fullständiga as att umgås med privat, "off set", som i filmen.
Visst blir också prestationen imponerande tänker jag ibland. Men är det verkligen sååå stor skillnad? Är det värt det, eller är det just förberedelsen som gör att arbetet blir värt det? För honom själv alltså? Inför" Gangs of New York" jobbade han deltid som slaktare bara för att kunna hantera kniven rätt i en längre köttscen. Trovärdigheten är såklart skyhög. Onödigt hög kan man fråga sig? Det är skönt att se på folk som tar sitt jobb på allvar, jobbigare att ha att göra med de som tar sig själv på lika stort allvar och ibland blir gränsen kanske lite hårfin.
Jag nämner bara Christian Bale sådär i förbigående. Kommer ni ihåg hans raseriutbrott på den stackars ljusteknikern eller vem det var som råkade gå förbi? Om inte, sök på det psykbrytet på nätet.
En självupptagenhet av episka dimensioner. Men han är ju Batman, så jag förlåter honom.
Alla gossar är inte intensiva och gör svåra och krävande roller. Alla tar sig inte på för stort allvar. Men det kan smitta av sig ändå.
John Cleese hade problem efter år av excentriskt beteende i "Fawlty Towers", eller "Pang i bygget" som det hette på ren putslustig svenska. Han levde lite för mycket med serien och hade tillslut svårt att stänga av. Alla som sett honom i rollen har nog skrattat, men betänk väl att ha honom sittandes bredvid er på bussen mot Gunnebo.
Outhärdligt är nog bara förnamnet.
Det finns bra saker med att leva sig in också. En upplevelse utöver det vanliga väntar. Jag och en kompis bänkade oss för några år sedan framför "The Bourne Ultimatum" hemma i soffan. Min då nya tv och surrondanläggning var tipp topp.
Eftersom jag redan sett filmen sneglade jag på min vän istället. I slagsmålsscenerna duckade han, i biljakterna lutade han med i kurvorna och understundom glömde han att andas mellan utrop som , "UUH!", "AAH!" och "Jävlar!". Det var stor underhållning, för oss båda.