Min vän Alexandra var ute och gick med en vän i Göteborg för några veckor sedan. Alexandra betedde sig precis som hon gör i Västervik. Hon log mot de mötande människorna och hälsade på ett äldre par som vandrade förbi. De mötande såg förvånade och förvirrade ut och vännen från Göteborg frågade häpet:
– Känner du dom?
Alexandra skakade på huvudet och undrade vad hon hade gjort för fel.
I Västervik tar de flesta ögonkontakt, ler eller hälsar. Men i en storstad som Göteborg eller Stockholm är normen att stirra ner i backen och snabbt gå förbi. (Man ska gärna putta till någon på vägen också).
Jag studerar sedan i höstas i Stockholm och mitt bemötande mot andra människor har förändrats. Jag har blivit ett av de där hundratals spökena som springer förbi med blicken fäst i marken. Nu när jag kommer till Västervik blir jag förvånad när människor ler mot mig och jag börjar fundera på om jag känner dem. Men för ett år sedan var jag nog likadan.
Jag undrar: varför? Varför vi känner oss bekväma med att hälsa på främlingar i en mindre stad men inte i en större stad. Vad är skillnaden? För det är väl ingen som känner alla människor i Västervik. Ändå ler många vid mötet med en främling här, men inte i Stockholm.
I mitt fall är jag mer rädd för människor i större städer. Jag har hört skräckhistorierna om tjejer som har blivit våldtagna på vägen hem, nerslagna eller till och med mördade. En vän sa till och med till mig att jag inte ska ta ögonkontakt och le åt främlingar i Stockholm. Det kan enligt personen i fråga tolkas som att jag är intresserad och på så vis ökar risken att bli våldtagen. Jag tror att många av orsakerna till att man inte släpper blicken från asfalten är överdrivna. Men ändå står jag där och väntar på tunnelbanan med blicken fäst på väggen och med musik i öronen.
Men våldtäkter och andra våldsbrott sker även i småstäder. Inte alls lika ofta men de sker. Men ändå känner många sig bekvämare med människor i Västervik än i Stockholm. Kanske är det mängden människor som skrämmer eller så känner många en större samhörighet med alla andra i en liten stad. Vad det än är så ska jag från och med nu börja lyfta blicken.