Jag vet inte riktigt hur det började. Det är möjligt att något av alla dessa vykort på Jean Seberg, som finns i Paris, hade fastnat på min näthinna. Men det är alldeles säkert att min fascination tog fart på allvar när jag fick ett fotografi av min vän Ewa Rudling för snart 20 år sedan.
Ewa, som är fotograf, hade 1972 bjudit hem Jean på en middag i Paris. Vid den tiden var Jean fortfarande en aktad skådespelerska, även om hennes väg utför hade börjat. Ewa kände en viss anspänning inför filmstjärnans besök, men när Jean upptäckte Ewas brummande kylskåp konstaterade hon ”Det påminner mig om när jag var på dårhus och trodde att kylskåpet talade till mig”. Några dagar senare tog Ewa bilden i sin ateljé i Montparnasse. Det är en poetisk närbild på Jeans vackra ansikte som är sårbart vidöppet. Nästan genomskinligt. Med en varm intelligent blick.
Jean föddes 1938 i den amerikanska småstaden Marshalltown. (Hennes farmor kom från Hycklinge i Kinda kommun.) Som 17-åring blev hon utvald bland 18 000 sökande att spela huvudrollen i Saint Joan. Hon blev omgående berömd, trots att filmen sågades av kritikerna. 1960 flyttade hon till Paris och gjorde sitt livs roll i Jean-Luc Godards nya vågen-klassiker ”Till sista andetaget”. Kombinationen av hennes mycket kvinnliga och samtidigt androgyna framtoning med kort hår och avslappnad klädstil gjorde henne till kultfigur och modeikon – inte minst i Frankrike. Totalt medverkade Jean i 37 filmer; allt från stora Hollywoodproduktioner till smala europeiska konstfilmer.
Hon drevs tidigt av ett genuint rättspatos och stöttade bland annat Svarta Pantrarna ekonomiskt, något som fick J. Edgar Hoover att försöka neutralisera henne. År 1970 spred FBI ut ett rykte i pressen att hon var gravid med en av pantrarnas ledare. Då var Jean fortfarande gift med författaren Romain Gary. Den för tidigt födda dottern avled efter två dagar och placerades i en glaskista för att bevisa att ryktet var falskt. Lögnen och förlusten var en katastrof för Jean. Hennes tillvaro blev en utdragen reträtt med sammanbrott, självmordsförsök, sjukhusvistelser blandat med tabletter och alkohol. Filmrollerna blev allt mindre, svängrummet allt snävare och hennes verklighetsuppfattning allt diffusare.
Jag har under åren läst böckerna om Jeans liv, sett många av filmerna, besökt graven på Montparnassekyrkogården och stått utanför hennes sista adress i Paris för att fantisera om vad som hände den där natten när hon försvann från lägenheten. Den 30 augusti 1979 anmäldes hon som saknad och hittades först tio dagar senare död i baksätet i sin vita Renault på en gata i Paris. Omständigheterna kring hennes död är oklara och motsägelsefulla. Jag har fångats av hennes uppenbara talang och mod. Men framförallt av den grymma kontrasten att komma från ingenstans och plötsligt ha tillgång till hela världen, för att därefter förlora fotfästet och långsamt dras ner i ett bottenlöst mörker. Bort från det liv hon som ung beskrev som ”It is amazingly, silvery beautiful”.
Sedan 2011 anordnar Orpheum Theater Center i Marshalltown en filmfestival till Jeans ära. Varje höst får jag en inbjudan och varje gång drömmer jag om att få se staden där hennes liv fortfarande var oförställt vackert.