Egentligen fattar jag inte varför jag fortsätter kämpa.
Jag vinner ju i stort sett aldrig.
Detta leder bara till plåga och frustration.
Hur mycket pengar jag har gått back sedan jag började tippa – uppskattningsvis i 15-årsåldern, ja en äldre person lämnade in åt mig på spelombudet – vill jag inte ens tänka på.
Men jag säger som jag brukar göra: det är livskvalité, det är förbaskat roligt, det hör – kort och gott – till livets goda.
Nu kanske ni tror att jag är spelberoende. Att jag tippar Stryktips, V75, Keno och Lången var och varannan dag. Det kan jag dementera direkt, jag håller mig på en fullt rimlig nivå.
Ofta är det bara på lördagar då jag är i farten. Eller stort och stort, jag satsar runt 200 kronor, brukar lämna in en fyrling eller femling och eventuellt en Powerplay-kupong som grädden på moset.
Det är alltid samma procedurer inombords på lördagsmorgonen. Förväntan. Idéer. Visioner. Drömmar om cash.
Den här gången ska jag äntligen vinna. Vad ska jag lägga pengarna på? Äsch, det tar vi när jag med ett flin hämtar ut vinstsumman.
Jag slår mig ner. Går igenom vilka matcher som kan tänkas intressanta att ta med på mitt system. Identifierar fynden som jag kan göra.
2,30 på West Ham borta mot Stoke? Jag slår till. 1,95 på Werder Bremen hemma mot Hoffenheim, vi kör. Och dra på trissor: Svenska Spel ger bjudoddset 2,50 på att Udinese slår Sampdoria på bortaplan.
Åh gud, ni kan ge mig säcken med sedlarna direkt.
Några timmar senare: åh gud, vad har jag gjort för att du ska jävlas med mig?
Det allra vanligaste är att jag går bort mig på en ynka match. Det är standard kan man säga. Jag sitter och ser en match, följer resterande via diverse mobilappar (för min del som gammaldags: text tv-appen vilket jag inte sällan får skit för.
Det börjar bra. TV-matchen går som planerat. Rapporterna från övriga arenor är positiva. Förhoppningarna ökar. Adrenalinet höjs. Nervositeten tilltar. Sedan kommer smällen, ett mål för fel lag som sätter en fet käpp i hjulet för mig, lite som en kniv rakt in i hjärtat.
Jag kan villigt erkänna att jag bara får in ett tipp kanske en gång om året. Senaste gången var när jag prickade in Niels-Kristian Iversen som vinnare i Italiens GP 3 augusti. Oj, vilken ljuvlig sommarkväll det var.
Visst, jag skulle kunna börja tippa på säkra favoriter med låga odds. Dra in 400 kronor på en satsad hundralapp. Men ärligt talat: det är för lite, det går inte att tända till.
Ska man vinna, så ska man åtminstone kassera in ett fyrsiffrigt belopp, annars kan det vara, det är min filosofi.
Så har jag tänkt under flera år nu. Och så kommer jag att tänka i flera år till.
Det kommer att kosta mig en hel del pengar.
Men det kan jag ta.
Tippning hör liksom till livets goda.