Jag är hyfsat modern, gillar moderna saker som internet och... andra moderna saker. Jag hänger med i svängarna, och håller mig a jour om de nyaste grejerna. Det märks ju på mitt hippa vokabulär. Eller gör det verkligen det?
Det är väl bara börja erkänna att det på senare tid börjat bli lite gubbigt här och var i livet. Anklarna knäpper, det pustas och jag hänger inte med längre. Det märks alldeles för väl. Jag har blivit en av de där som säger "usch" när det är mycket blod i filmen, eller sänker musiken, ja sänker den, när jag städar för att dammsugaren ändå överröstar. Förr skulle jag bara höjt istället. Det kan vara hänsyn till grannarna men jag vet inte det egentligen. Det hörs lite mycket liksom. Jobbigt.
Jag tycker inte så mycket om hiphop längre, inte så mycket att jag lyssnar på det dagligen, vilket jag gjorde förr, i alla fall. Jag tycker att filmer inte hänger ihop, att de är dåligt regisserade och för stimmiga. Jag har inte tid med halvbra, stänger av. Det verkar som att jag håller mig till det som jag gillade när jag var ung på riktigt, det är svårt att hitta nya filmer, nya låtar, nya musikgrupper att gå igång på. Jag gubblunkar sakta tillbaka till min egen väg efter att ha gjort små avstickare in på andra stigar, det var inte några vackrare ljudlandskap åt andra hållet. Det verkade lovande men det var bara skrän där borta. Och en alldeles för nedklippt film.
På ett område tror jag att jag hänger med fortfarande. Och då stavar jag "tror" med stora mentala bokstäver. Det är ju däri problemet ligger, jag tror. Jag har ingen aning längre. Jag förstår inte varför ungdomar gillar vissa saker men jag tror att jag är modern när det gäller konst. Där är jag ganska avant garde, gillar streetart, graffiti och digitala skapelser. Men jag vet inte om det är sånt som är modernt längre och det kan ju vara ett problem om man strävar efter just det. Här kommer jag dragandes med lite 90-tals graffiti, när det kanske är modernt med porträttmåleri nu igen. Vad vet jag om det?
Det är inget självändamål att vara modern. Det man gillar, det gillar man. Men det hör till allmänbildningen och håller en ung att försöka hänga med i det kidsen pysslar med och gillar. Jag tror jag förlorat kontakten med kidsen. Bara det faktum att jag desperat kallar dem "kidsen" bevisar väl att jag är hopplöst passé och ute.
Att bli äldre är att acceptera saker. Att acceptera att man inte klarar av att lyssna på en hel skiva deathmetal längre, att acceptera att man inte hänger med i uttryck och trender och kanske sluta försöka. Det är dags för en ny generation att kunna massor om allt nytt. Jag pensionerar mig från moderna företeelser. Eller ska jag ta mig själv i kragen och försöka igen? Muren är hög och lär bara bli högre. Men jag ska nog komma igen. Annars får jag mata duvorna och nynna på grungehits från 90-talet. Äh, jag testar.