Jenny Tunedals nya bok, Kapitel ett, är en tankebok. En avancerad undersökning om tid, rum och glömska. Minnen. Kanske separationens mekanismer. Hon skriver: "Det lilla barnet är mer värt eftersom det har mer / tid på sig. / En hägg betyder att den blommar över. / Nederlaget står i reglerna. / Vi gör allt för att höja sanningshalten. / Ingen har makt. / Allt är en övning i glömska." Jenny Tunedals bok är ett kraftprov. Ett läsäventyr. En äventyrsresa i tankarna. Som vissa andra författare, Virginia Woolf och Günter Grass, till exempel, arbetar hon för att i rummet samla minnet, nuet och framtiden i en genomlyst mittpelare som binder samman rörelsen framåt med en närvarande brännande punkt. Hon skriver: "Jag vill gärna följa efter dig ut på isen som inte ligger blank men vit. Vit kommer alltid före; regn, natt, svart, färg, tecken. Eller sent som hettan. Jag vet att det som en gång gått över gått förlorat. Till exempel barndomen, vår gemensamma lycka, en trädgård. Men jag står kvar, utan tvekan. Och kommer inte att lägga mig jämns med marken med kinden mot snön. Så länge," Det är inte helt lätt att genrebestämma Tunedals bok. Är det poesi? Ja, kanske? Eller en tänkebok med filosofiska och estetiska inslag i resonemangen. Kanske så. Svårfångade sanningar räcks fram på händer som liksom försöker hålla något hett eller halt för att misslyckas. Men det är i det framför våra fötter tappade något angeläget finns för oss att åter försöka greppa. Tunedal skriver: "Moln kan man inte bygga. Därför blir det drömda aldrig sant." Och i avslutningskapitlet, som typiskt nog kallas Prolog, upprepas insikterna: "Drömmen gör det meningsfullt att vara verklig. Och om inte, sann, exakt, som avstånd." Det här är en bok man inte blir klar med efter en eller två genomläsningar. Det sagda till trots är texterna inte knepiga. Bara värda en längre tids samvaro. Jag kan tänka mig att ett exemplar kommer att återfinnas tummat med understrykningar hos en och annan konnässör i framtiden.
