Återbesök i barndomen

Att ta del av Pär Hanssons dikter, är som att stjäla ett stycke barndomsminne av sig själv. Kanske ett minne från den där gången när jag strövade omkring i ett skogsområde och plötsligt möttes av någon annans egendom. Ett ödehus, en häst i en hage.
Visserligen var det inte olagligt att prata med och att klappa hästen som plötsligt stod bakom stängslet i en i skogen insprängd hage. Likafullt blandades något farligt in i upplevelsen.
En profan andakt, och av den anledningen också något skrämmande. Livet som något flyktigt. Ett lån. Ja mer än så, ett lån av vad någon annan lånat. Sådana scener är Pär Hansson skicklig på att förmedla.

Pär Hanssons senaste diktsamling, Lavinflaggor, är rik på det slags hågkomster jag försöker beskriva när jag talar om upplevelser som tillhör oss alla i samma stund en person tar sig ledigt från den gängse vardagen. Kanske hör den tiden ungdomsåren till? Kanske ryms den i dagdrömmarnas förlorade utmarker?
I en dikt berättar Hansson om hur han och en kamrat fiskar med löja. Hur en tärna av misstag fångar fisken och fastnar på kroken. Efter en stund flyger fågeln åter fri, men under dramatiken sekunderna innan kroken gjorts loss, vilar liv och död i pojkarnas händer.
En bagatell kanske, men i så fall önskar jag att många människor, särskilt unga, ska få uppleva den fisketurens magi; den vördnad som en skadad fågel i händerna, bjuder till.

Min hjärna är mark
i markerna
En klyka i trädet och myrorna längs
klykan. Varifrån hörs gröngölingen. Var sitter
fågeln med alla sina färger
i trädet i ravinen döpt av en blixt?

Att läsa Pär Hanssons dikter, är som att återbesöka markerna där barn jag vandrade.
Förnimmelsen att själv vara betraktad fastän den som iakttar, kommer för mig. Ett stycke Norrland är ett stycke Sverige, och även om mycket i landet förändrats under senare år, barnet sedan länge varit vuxet, väntar äventyret utanför stadens infartsleder.
Pär Hansson är född 1970 i Vännäs och bor i Göteborg. Lavinflaggor är hans tredje diktsamling.