År försvinner skugglikt

Bo Carpelans dikter kan möjligen uppfattas som elegiska, transparenta och oansenliga; så ock i den nya samlingen kallad Nya dikter. Poeten skriver om enkla glädjeämnen i livet. Han tycker sig som äldre förstå allt mindre.
Med dörren till en värld som förändrats med ljuset, skiftar också kraven på vad lycka är. Vad en ung person måhända betraktar som något självklart blir åtråvärt: en varm vind, en dag utan oro och en lagom förvildad trädgård med goda minnen i kretsen av de närmaste.

Ja, vari finns det som skall gripa tag i läsaren i form av spektakulära påståenden och utspel i Carpelans lyrik? Föga bryr sig poeten om en sådan invändning. I stället registrerar han hur mörkret som oscillerar mellan utanför och innanför i en höst där sommaren ännu inte tagit slut. Nej, sommaren är ännu inte slut även om mörkret skuggar den älskades kropp:
doften i din halsgrop
du med ett leende
utan krav
vilans tecken

Bo Carpelan har publicerat dikter sedan flera decennier. Jag uppskattar diktsamlingarna mycket, så också höstens Nya dikter. Vemodet, genomskinligheten och det till synes banala i verserna möter också de som vilans tecken.
Den läsare som aldrig känt doften av stenen i solen eller av jorden under stenen, än mindre den som inte förnummit doften av mörkret i jorden, göre sig inte besvär. Men för var och en som vet hur ljuset doftar i juni eller i oktoberdimman bland förgängelsens löv öppnar dikterna förrådsluckor till ett dröjande skuggspel under molnen som driver för att inte återkomma. Den klassiska japanska och kinesiska lyrikens ande vilar över stroferna.