Är du en knögglare eller vikare?

Okej, lika bra jag är ärlig. Den här krönikan är lite under bältet, så stoppa här om du inte tål sådant.Du läste vidare. Vi kör. Jag har gjort en liten vetenskaplig undersökning bland mina vänner. Det började på en middag i New York i våras. Värdparet smågnabbades och trackade varandra för varandras ätstil. Hon åt snabbt och effektivt, tallriken var ren på tio minuter. Han hade en helt annan metod, han puffade runt maten med besticken, petade ihop små perfekta munsbitar och tuggade med stängd mun. Samtalet kom snart att handla om huruvida ätstil kan hänga ihop med slarvighet, och eftersom det var någon flaska vin med i bilden pratade vi snart om hur man tar toapapper. Analysen var klockren, den som skyfflar i sig maten är en knögglare, den som petar är en vikare. Alltså, knögglaren river ut halvmeter från rullen och knölar till en boll. Vikaren viker en prydlig torkanordning.Nästa studie genomfördes på ett bröllop i juni. Efter några glas var hela bordet engagerat i en livlig debatt om vem som var knögglare och vem som var vikare. Eftersom vi alla just hade ätit middag var det ju inte svårt att ta reda om tesen stämde. Det gjorde den. Den självklara matpedanten erkände sin vikartalang.Hetsätaren var en sann knögglare. Även krögaren med talang för bordsskick bekräftar mina teorier. "Maten ska ligga i prydliga högar när man äter, jag har oerhört svårt när maten måste trängas på tallriken". Utan tvekan en vikare alltså, "självklart, ordning och reda ska det vara". Veckans överraskning var att detta även blivit ett sätt att peka ut vänster- och högeranhängare. I Peter Settmans 11:e timmen svarade Lars Ohly utan omsvep att han gärna använder storpack med toapapper - och knögglar det. Där ser man.Jag har även testat att koppla ihop toapappersteorierna med skrivbordsordning, men här finns bara ett svagt samband. Vissa självklara vikare med bordsskick har pedantstädade skrivbord. Medan andra matpetare har rena djungelkaoset, med papper och krukväxter i en vild blandning. Min studie visar också att det här med talang för bordsskick går i arv. I min familj finns tre generationer slafsare, där arvsanlagen för att styra gaffeln till munnen gått i direkt arv från farfar, till son och barnbarn. Deras slafs kan ta sig lite olika uttryck, ibland är det att halva middagen är kvar i ansiktet (kan vara bra att ha om man blir hungrig senare). I andra fall har lika mycket mat hamnat på bordet och golvet som i magen (men den äter de inte senare). Det märkligaste av allt är att de här tre personerna lyckats överföra sitt bordsskick på en oskyldig liten hund, som börjat rota runt i torrfodret. Efter avslutat hundmiddag ser det ut som om någon släppt ett kinaskott i matskålen.150 bruna, hårda matbitar ligger i en halvmeter vid cirkel runt skålen. Och hade doggy använt toapapper hade han säkert rivit ut halva rullen och format till en boll. Och vem vet, kanske hade han röstat på vänsterpartiet.