För några veckor sedan var jag inbjuden till Gamleby folkhögskola för att prata om tjustmål. Det blev några trevliga timmar där vi med stor entusiasm diskuterade typiska ord och uttryck. Men den språkglädje vi visade motsvarades inte av någon uppskattning av dialekten, tvärtom. På en rak fråga svarade inte en enda av deltagarna att tjustmålet är vackert, och flera sa rent ut att det är fult. Jag blev inte förvånad – jag känner igen den här attityden från min uppväxt i Västervik. En episod jag minns från sextiotalet är när fiskhandlaren Ville hade framträtt i lokalradion med Bengt Nordlund. Ville talade alltid västervikska i radion, och en av kompisarna sammanfattade det vi alla kände: ”Ja hörde Ville på radion igår. Han prate västervikska, å fy f-n va larvit de lät!” Vi tyckte att västervikskan användes i ett sammanhang där den inte duger och inte hör hemma. När vi själva pratade med varandra kändes det bara fint med västervikska.
En sådan här kluven inställning till det egna ”modersmålet” är inte unik för Västervik och Tjust. Det är vanligt att folk runt om i Sverige tycker att det egna målet ”känns gott men låter fult”, som en göteborgare en gång sammanfattade saken. Men trots allt är det ganska gott om göteborgare som låter rejält göteborgska i de talade medierna, för att inte tala om värmlänningar och skåningar. Här i Tjust är det annorlunda. Här tycker vi att vi måste ”prate fint” offentligt, ja till och med när vi pratar med varandra i lite formellare sammanhang. Också det blev tydligt i Gamleby. Min fru, uppväxt i Växjötrakten, slogs av att ingen talade tjustmål i småpratet i pausen vi tog i föredraget. Det är annorlunda i mina trakter, menade hon.
Är det inte dags att tjustborna börjar tycka lite bättre om sitt språk? Det vimlar ju av ord och uttryck som exakt täcker det man menar och som inte kan bytas ut utan att man förlorar något. När jag blev fjorton år var jag äntligen gammal nog att få åka till skyttegillet och skjuta med gevär. När vi låg där på vallen sa skjutledaren: ”Nu ska ni ta å bose te’t så ni ligger redit bra innan ni skjuter.” Hur ska man översätta ”bose te”? ”Fixa till” och ”skruva på sig” är alldeles för allmänt, och en definition av betydelsen blir alldeles för lång: ”vrida, skruva och röra på kroppen med små rörelser så att underlaget jämnar ut sig så att man ligger bekvämt”. Eller vad funkar bättre än ”snatre” om det man gör när man är ute och plockar bär när det är ont om dem och man får gå omkring och plocka några här, några där? Dialekten är en kulturskatt, och orden lika värda att bevara som föremål som ”bräöker”, ”smäller” och ”roddsumpe”. Om du vill bidra till att bevara orden, får du gärna höra av dig till mig.