Det är lite konstigt, ungefär en gång om året blir intresset för litteratur skyhögt i ungefär en halv dag. Litteraturdiskussioner som förut varit på en ganska enkel nivå i lunchrummet på arbetsplaster, ni vet av typen: den är skitbra, den måste du läsa! får en helt annan karaktär.
Alla blir litteraturkritiker för några sekunder.
Men hetsen kom av sig lite när Nobelpriset i litteratur för 2013 presenterades av en kortfattad ständig sekreterare utanför den välbevakade dörren. Tidigare år har nämligen mångas favorithobby varit att slå sig för pannan, knysta lite i "sociala medier" och ondgöra sig över de där snillena med sin smak som alltid väljer oläsbara författare som ingen läst, hört talas om eller skulle ta i med tång. Men, som i fallet med Tranströmer, så var årets pristagare en författare som många faktiskt hört talas om. Det blev lite tyst, även från dem som annars brukar gå igång.
Annars är det inte ovanligt att många, annars ointresserade, ironiskt och inte så lite raljerande påstår att akademien är "liksom för långt ifrån folket" när den utser årets vinnare. Det väljer inte sådant som massan läser, vill ha eller förstår. Men vet ni vad? Det är inte melodifestivalen det handlar om, vi som utgör "folket" får inte rösta i den här frågan och det är i alla fall jag glad över.
När det kommer till de flesta tävlingar, för så kan man faktiskt se på priset, så tycker i alla fall jag att det är skönt att de som dömer tävlingen har koll på vad de pratar om. I fallet med akademien: en fruktansvärt bra koll.
Nu ska jag ge mig ut på lika djupt vatten som många gör när de uttalar sig om nobelpriset i litteratur. Jag kastar mig in i fotbollsvärlden (förlåt!).
Om jag är van vid att se fotboll från världens bästa liga och är fotbollkunnig som bara den, skulle jag nog reagera starkt om några helt plötsligt röstade fram "Divisionsjuboda IK" till världens bästa fotbollslag. Och om de som röstat vanligen "tittar på fotboll ibland men mest när Sverige spelar och det kan bli massor av mål" skulle jag bli arg till och med.
Missförstå mig rätt, jag personligen har inte någon märkbart bättre koll på litteratur än många andra. Men det finns en skillnad. Jag litar helt enkelt på att akademien vet vad det håller på med, eftersom bland annat Peter Englund läser runt 200 till 300 böcker om året och använder sig av världens främsta experter när han själv inte är tillräckligt insatt i ett författarskap.
Ni kanske får ta den här krönikan med en nypa salt. Jag blev bara så glad när kritiken mot kultureliten uteblev den här gången. Det kan bli så tröttsamt. Och kanske blev jag glad för att jag också råkat läsa årets pristagare innan hon vann priset. För en gångs skull.
Bara för att många läst några böcker så tycker de att de har kvalificerat sig för att kritisera valet i skarpa ordalag. Jag hör ingen som klagar över priset i medicin eller fysik förresten, trots att många använder både plåster och tyngdkraften nästan dagligen.