Ännu en mästerlig roman

Tvillingar behöver inte vara lika varandra mer än till utseendet. Elsie och Inez hanterar faderns död på helt olika sätt. De glider isär och snart är det enda de har gemensamt det minimala flickrummet i Landskrona.Så blir Elsie med barn. Hon föder Björn men vill inte veta av honom. Det vill däremot Inez som älskar honom så fort hon ser honom. Elsie flyr ut på havet som telegrafist, kommer sällan hem. Inez stannar kvar, blir hemmafru och tar hand om Björn, får ett barn till, Susanne, och låter drömmarna om litteraturstudier i Lund förbli just drömmar.Många år senare följer Susanne, evigt nummer två efter den älskade Björn, i sin mosters fotspår. Hon mönstrar på isbrytaren Oden. Då har familjen drabbats av ännu en tragedi och hon kämpar fortfarande med att ta sig ur sin brors skugga. Han blev popstjärna, berömd och flickidol. Hon blev först omsvärmad, för hans skull, sedan övergiven och ensam.Oden är på väg till Nordpolen på ett forskningsprojekt. Skeppet är förutom besättningsmän fullt av forskare, journalister och kulturutövare. Susanne tillhör de senare, hon skriver deckare.Men hennes flykt är allt annat än framgångsrik. Någon gör intrång i hennes hytt och kommer med det ena anonyma hotet efter det andra. Hon har ingen aning om vem det kan vara och hon vill inte heller att någon annan på Oden ska få veta. Det här är något som bara angår henne.Odens slutna system ger en extra spänning åt historien. Det finns en doft av Mordet på Orientexpressen över upplägget. Och vi kan bara ana att det som händer Susanne i nutid har ett samband med det som hände på 1960-talet.De olika tidsskikten växlar med varandra och berättarrösten kommer från Susanne, men också från Inez, Elsie, Björn och skeppsläkaren Anders. Alla bidrar de med sina pusselbitar till den stora helheten. Och alla kämpar de med sin ensamhet och sin vilsenhet i livet.Is och vatten, vatten och is är ännu en mästerlig roman av Majgull Axelsson. Återigen utforskar hon familjebanden, precis som i Aprilhäxan. Och dubbelheten hos personligheter, precis som i Den jag aldrig var. Bakom lyckade fasader ruvar mörker, ensamhet och sorg och vi kan nog alla känna igen oss i att vi då och då tycker oss inte riktigt passa in och känslan av att bära en mask.