Ännu en film om livet i en kör

"Buss till Italien" bygger på två sanna historier. Dels på en bussresa som regissören Daniel Lind Lagerlöf ("Vägen ut") gjorde i tonåren, dels historien om att varje sjuttonårig man vill dricka billig alkohol och bli förförda av erfarna äldre kvinnor.
Här kan vi återigen konstatera att körsång är det nya gruppsexet i filmbranschen, alltså ett sätt för hämmade medelklassmuppar att bli frigjorda från sina konventioner, uppryckta ur sina hjulspår och väckta ur sin villakoma. På det sättet känns "Buss till Italien" som en logisk fortsättning på "Såsom i himmelen", franska "Gosskören" och danska "Happy day".
Och idén, med två tonåringar som följer med en kör till Italien och alla komplikationer det för med sig, är riktigt bra. Synd bara att själva filmen inte är det. I stället är den ett hastverk med nollbudget, klumpigt klippt, dramaturgiskt svag och övertydlig. Allt skrivs på näsan, inget lämnas till publiken - och för säkerhets skull slängs en allvetande berättarröst in för att förklara för dem som ändå inte lyckats fatta vad som händer däruppe.
Helhetsintrycket blir att Daniel Lind Lagerlöf mest gjorde "Buss till Italien" för att hålla igång mellan två riktiga filmer.
Filmens styrka är att den på ett fint sätt visar hur generationsklyftan verkligen ser ut. Å ena sidan några halvdöda villapuckon som förväxlar livet med badrumsrenovering, å den andra två tonåringar som uppfinner hjulet varje dag och tror att de är spontana och intressanta för att de har teorier om hur man spelar in den bästa partymixen.

Det ligger något djupt trösterikt i att alla människans åldrar är lika patetiska, bara på lite olika sätt.