Annorlunda lördagsmusik i Sankt Petri

Det var tätt mellan musikstunderna i lördagens Västervik. Jag gick direkt från Musikcaféet i Bryggaren till Sankt Petri kyrka för att lyssna till en obekant cellosolist vid namn Olov Franzén.
Musikcaféet var markant traditionsbundet. Att den här månadens Lördagsmusik i kyrkan skulle kännas annat än tryggt traditionell var då inget som föresvävade mig. Men där bedrog jag mig.

Den nämnde gästen, som ensam med sin violoncell skulle underhålla oss en timme, bjöd på något helt annorlunda. Det gäller både vad han spelade, och hur han gjorde det.
Konsertens rubrik var hans egen, ?Intensitet och stillhet?. I sitt första anförande betonade Olov Franzén att den rubriken på flera sätt var hans eget lösenord för den musik han höll av och inte minst den musik han själv komponerat.

Det inledande numret, ett ?Solo för cello? av svenske Johnny Grandert (född 1939) pekade Franzén också på som en äkta illustration till rubriken.
Jag har svårt att hålla med. Intensiteten finns där, som i det mesta av Granderts kammarmusik. Men stillheten skulle jag helst översätta med röra. Alldeles lätt att oförberedd hänga med in i Granders tonspråk är det inte. För mig har han känts som mer experimentmakare än tonkonstnär. Många, det tror jag, satt ganska konfunderade efteråt.

Att då numret som följde, Telemanns Svit för solocello i D-dur, skulle ta oss med in i det klassiska kändes rimligt, Georg Philipp Telemann var bara fem år äldre än Bach, och nära på flera sätt i sin gärning. Men inte tycker jag att Olov Franzén fick ut allt det sköna, det friska som Telemann-sviten rymmer.

Stycket därpå var en Sonat för solocello av Eugene Ysaÿe, mest känd som violinvirtuos, belgisk hovkapellmästare och som dog 1931. Här passade detta med intensitet och stillhet bättre in, särskilt i den suggestiva tredjesatsen.

Så långt hade programvalet förbluffat mig, mer än imponerat. När så Olov Franzén avrundar sin konsert med ett eget verk, en sats ur hans ?Suite Grande?, alltså sin stora svit för solocello, börjar allting stå klart.
Allt innan, utom Telemann, kändes som kommentarer i förväg till hans eget tonspråk, en udda musikalisk poesi med dunkla bottnar. Det inslaget gjorde allt plötsligt mer intressant. Men då var också det hela över.

Så här i eftertankar framstår Olov Franzén som så mycket mer engagerande som tonsättare än som instrumentalist. Ibland har den här typen kyrkomusik inletts med en halvtimmes vägledning i förhand.
Den här gången hade en sådan halvtimme varit rent nyttig.