Änglamusik även i Sankt Petri

Oratorier lockar, även i Västervik. På söndagskvällen fylldes Sankt Petri kyrka då Vivaldis ?Gloria? stod som huvudnummer. Visst finns det, också i den, trevande böner om barmhärtighet. Men lovsången, glädjen, längtan efter det evigt härliga är det genomgående temat. Antonio Vivaldi besatt verkligen förmågan att slå samman sin djupa tro med hänryckning. Det pärlar i hans tonspråk. Och sådan är hans ?Gloria?.

Det extra upplivande den här gången var att Bo Ingelberg, kyrkans organist och den här kvällens ledare, på tips av Marie Fagerberg Zembachs, en av kvällens solister, hade fått fram ett Vivaldiverk som upptäcktes bara för tiotalet år sedan. Titeln är ?Introduzione al Gloria?, ett slags upptakt, vägvisning till det stora Gloriat. Knappast någon utöver de medverkande hade någonsin hört det.

Denna ?Introduktion? är skriven för sopransolo, stråkar och orgel. För sopransolot stod den nämnda Marie Fagerberg Zembachs. På somrarna hör hon till våra pålitliga hemvändare. Så här, mitt i operasäsongen med i Göteborg, hör besök här hemma inte till vanligheterna. Men här fick vi snabbt besked att den friska höjden lever i hennes sångkonst. De tre små satserna var inspirerande att få sjunga, det inte bara hördes. Hennes ansikte strålade.

Så visst var ?Introduzione? ett skönt förspel till ?Gloria?. Där kom Marie igen med ett sopransolo och en duett tillsammans med arbetskamraten på Göteborgsoperan, Klara Johansson. Klaras uppdrag var, förutom duetten, ett par altsolon. Att hon egentligen är mezzosopran känns tydligt. Där uppgifterna drar några grader uppåt blommar hennes vackra röst extra.

Nu handlade konserten inte uteslutande om Vivaldi. Den började med Sinfonian ur Bachs Kantat 156. Den har Rune Elmehed orkestrerat för Sankt Petri Kammarorkester. I den fick vi också möta ett nytt ansikte, den styva oboisten Lena Rapp från Linköping. Där arbetar hon på Musikskolan. Vii kommer säkert att få höra mer av henne. Familjen har skaffat sig hus i Edsbruk!. Oboe har en central soloroll i Sinfonian.

Inte bara Rune Elmehed stod för gott orkesterarrangemang denna afton. Till den psalm som ingick i kyrkoherde Britt Alfs andakt hade Bo Ingelberg själv skrivit ett fint litet förspel och orkestersats.
Men, som redan sagts, var Vivaldis Gloria höjdpunkten. Orkestern är viktig där, liksom solistinslagen. Men de stora gesterna står kören för, Sankt Petri Kyrkokör. Den har ungefär samma omfång som kören jag hörde i Lofta kvällen innan, men skillnader finns. Den tenor- och basklang som rent av brann i Loftakören når inte Sankt Petrikören upp till.

Änglamusik är det likafullt rätt att tala om, på båda ställena. I Västervik kom Britt Alf in på ämnet i sin lilla betraktelse. ?Änglar, finns dom??, undrade hon men fortsatte övertygad: ?Visst finns dom. Vi måste bara lära oss att känna igen dom när de kommer för att hjälpa oss!?
Om änglar vet jag föga, men musiken förstorar livskänslan. Den energi och och smak som Bo Ingelberg kryddar sina insatser med, den stärker upplevelserna än mer. Publikens tacksamhet lyste.